Skörderekord! Men ändå är jag hopplöst efter…

3 september, 2017
Kategori:
img_0109

Jag har börjat tröska kornet jag sådde i våras. Det är en tidig sexradig kornsort som heter ”Brage”. En bra tumregel är att sorter som mognar tidigt – alltså har en kort växtperiod – avkastar sämre än sorter som behöver längre tid på sig att mogna.
Av olika anledningar har jag ändå valt att prioritera tidig mognad framför avkastning, i år.

Jag har tröskat i två dagar och den genomsnittliga avkastningen har varit 5100 kg per hektar. (För den som undrar och som kommer att fråga om jag inte skriver det – ja, vikten avser otorkad vara.) Det tidiga finska kornet avkastar alltså fantastiskt bra här i Orsa!

För mig är det ett rejält rekord. Jag har varit uppe och snuddat vid fyratonsgränsen på enstaka åkrar förut, men i år verkar alltså genomsnittet ge över fem ton.
På två dagar har jag skördat åtta hektar, vilket har gett lite över 40 ton totalt, också det ett rekord!

Å ena sidan sägs det ju att man inte ska tävla med andra, utan med sig själv. Ur det perspektivet är årets skörd en monumental framgång och succé.
Men, på en marknad tävlar man faktiskt inte med sig själv. Man tävlar med alla andra som är producenter på samma marknad.

Så, hur ligger jag då till?
I gruppen Spannmålsbönderna på Facebook läste jag en diskussion som inleddes med att en lantbrukare utanför Uppsala berättade att hans, relativt gamla tröska (en Case från 2010) klarade av att tröska 90 ton i timmen. I timmen!
Någon annan var besviken över att hans nya tröska av ett annat märke bara klarade av 30 ton i timmen.

Jag har tidigare skrivit om den fantastiska produktivitetsutvecklingen inom jordbruket. Bland annat här:
http://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/improduktiv-sektor/

I den texten berättar jag om hur snabbt produktiviteten har ökat på min grannes gård, på en förhållandevis kort tid.

Men, det kanske är än mer fascinerande hur stor skillnad det är på produktiviteten på olika gårdar. Uppsalabonden på Facebook är ungefär 27 gånger, det vill säga 2700%, mer produktiv än vad jag är. Ändå är vi båda verksamma i samma bransch, under samma marknadsförutsättningar och under samma tid. 

Delvis kan det kanske förklaras av att produktivitet inte bara mäts i hur mycket man producerar per timme. Jag antar att uppsalabonden har sysselsatt ett betydligt större kapital i sin verksamhet än vad jag har. En del av hans försprång äts alltså upp av att han måste få ihop pengar att betala ränta och amortering på sin betydligt dyrare maskinpark. Dessutom kostar jordbruksmarken 10-15 gånger mer, kring Uppsala än vad den gör här i Orsa. Även det innebär kostnader som produktionen måste betala.

Våra respektive kalkyler kanske inte skiljer sig så mycket, trots allt. Men, ur samhällets och övriga befolkningens perspektiv är produktivitetsutvecklingen inom jordbruket helt fantastisk. Tänk att en person, på en åtta timmars arbetsdag, kan skörda spannmål som motsvarar (totala) årskonsumtionen 1200 svenskar! 
Tänk vilka resurser som har frigjorts av produktivitetsutvecklingen inom jordbruket. Tänk vad många människor som, istället för att producera mat, nu kan producera andra varor och tjänster som skapar ännu högre välstånd.

Det kanske mest fascinerande är att produktivitetsutvecklingen snarare ser ut att accelerera än att bromsa in. Kanske har vi börjat nå den maximala skördenivån på våra åkrar. Det har vi förvisso alltid trott, när genomsnittsskörden i början på 1900-talet låg på 2100 kg/ha i Skåne trodde man också att det inte gick att öka mer. Ändå skulle jag bedöma det som osannolikt att det är omöjligt att t.ex. fördubbla hektarskördarna på spannmål från dagens nivå.
Men, maskinerna kommer att bli mer och mer effektiva. Per timme och per person kommer vi att fortsätta öka produktiviteten. Genom att utnyttja den nya tekniken kommer vi bönder att bli bättre och bättre på att optimera insatserna i form av gödsel och växtskyddsmedel, och därmed bli mer och mer resurseffektiva. Kanske kommer det att gå så långt att varje enskild liten planta kommer att kunna få exakt den mängd gödsel och exakt det växtskydd som just den behöver.
Det känns som att det inte finns någon bortre gräns.

Jag ställer mig frågan om jag, med mina 40 ton på två dagar, kommer att kunna vara med och konkurrera i en sådan framtid. En sak är dock säker, inom en inte alls för avlägsen framtid kommer inte min skördetröska från 1983 att vara med mig längre. Då är det slut på sötebrödsdagarna. Då måste jag ta mig en allvarlig funderare över om mina åkrar kan betala för en ny och dyr tröska. 

Jordbruket utklassar allt annat
Hur det egentligen är att vara bonde och att hata slumpen