Sista krönikan i DN…
6 mars 2017
Kategori:
…ligger tydligen bakom en betalvägg? Här kan ni läsa den helt gratis. Imorgon ska jag visa vad jag har haft för mig i helgen. Är i Värmland. Har varit på landet och grejat non-stop, ska gå och lägga mig nu för jag är helt färdig.
Tack för alla fina ord angående att jag slutar på DN! Kommer ju att fortsätta skriva, men inte där och inte lika ofta. Ska testa hur det är att vara ledig, helt ledig, i huvudet.
Här är krönikan:
Min allra första krönika som jag skrev här i DN var egentligen inte en krönika, det var ett kåseri, och det handlade om hur ologiska könsrollerna var utifrån ett cykelperspektiv. Varför har inte damcyklar ram? frågade jag mig, om ramen nu skänker ekipaget extra styrsel? Det kan ju tänkas användbart med styrsel om kvinnorna på sina cyklar fraktar både barn och matkassar. Jag skrev som jag trodde att ett kåseri i DN skulle skrivas, och jag gjorde mig återhållsamt lustig över paradoxen med cyklarna. Till texten, som publicerades på Namn o Nytt-sidan i broadsheetformat, hörde en illustration av Björn Ingerlund. Det var min första personliga text här i DN, men jag skrev inte under med Hanna Hellquist, jag hette Hanna H och var därför faktiskt nästan anonym. Att jag dessutom inte bodde i Stockholm utan i en andrahandsetta i Göteborg, en sån med en gammal oglamorös gasspis och fönster som vätte mot spårvagnshållplatsen i Bellevue, och alla mina kärleksrelationer var dysfunktionella och jag hade aldrig några pengar, detta gjorde att jag var fullkomligt fri att skriva vad fan jag ville. Jag förstod det såklart inte då, hur fri jag var.
När jag förra året samlade mina texter i en bok läste jag igenom dem för första gången på många år. Jag läste de gamla kåserierna inte utan en viss beundran. Nej jag är inte ironisk, såhär fjorton år senare imponeras jag av hur jag i realtid, alltså veckovis, kunde med att recensera en pågående relation, eftersom jag visste att den berörda parten aldrig läste DN. Det var i princip omöjligt att få tag på tidningen i Göteborg och det här var också innan internet slog igenom. Vilken frihet! Dagens tidning, morgondagens fiskförpackning.
Jag kunde med ett rent samvete och utan några vidare kännbara följder beskriva hur jag tog med mig min åtta år yngre älskare på Liseberg och han hade en bit skunk i strumpan som han sen rökte, själv rökte jag ingen skunk så det var inga problem för mig att berätta om händelsen. Frågan är om det ens hade spelat någon roll om jag hade gjort det. Det fanns egentligen ingenting som jag inte kunde tänka mig att skriva om. Jag skrev om min familj, mina vänner, mina ovänner, mina kolleger, mina ligg, mina pojkvänner. Jag citerade glatt min far när han en eftermiddag i syrenbersån på landet konstaterade att han hade levt klart sitt liv; ”Jag har gjort mitt, jag har knullat mitt, jag är klar”. Utan att då ha en aning om vad som skulle hända honom. Så klart.
I ett kåseri från 2006 skriver jag en önskelista här i DN. På önskelistan finns bland annat en tvåa på Odenplan, en lycklig pappa och en taxvalp. Nu sitter jag i en tvåa på Odenplan med min lilla Ines och jag har världens roligaste jobb och min pappa, som tyvärr aldrig blev lycklig, lät mig ärva ett stort hus i Värmland och ganska ofta när jag sitter i min lägenhet och ska skriva en krönika så känner jag: varför ska just jag göra det? Vari består mitt utifrån-perspektiv? Att jag fortfarande i alla sammanhang alltid definieras utifrån mitt värmländska ursprung hjälper föga, nu sitter jag ju här i Stockholms innerstad lik förbannat. Jag säger inte att det finns några såna regler för krönikörer, jag menar inte att de, efter att de har passerat en visst inkomstnivå, ska dra tillbaka sina tjänster av rent hyfs, men just för min egen skull känner jag att jag är ganska klar med det här nu, i det här forumet. Det var så mycket lättare att utgå från mig själv när jag var misslyckad. Eller deprimerad. Eller utanför. Eller olyckligt kär. Ja ni fattar. Nog för att jag kommer hamna där igen, det är jag övertygad om, men att skriva om sitt eget liv varannan vecka när det är ganska… bra? Det blir inte så kul helt enkelt, och jag är en sucker för kvalitet.
Så tack för den här tiden, kära läsare! Jag har haft så roligt och jag är så tacksam för att jag har fått skriva här och att ni har velat läsa. Vi ses och hörs, kram!
Publicerad i DN Lördag 2017-03-04
0 kommentarer