Man ska studera historia f\u00f6r att kunna f\u00f6rst\u00e5 sin samtid, s\u00e4gs det.
\nDet m\u00e5 vara sant, men man kan studera historia bara f\u00f6r att det \u00e4r kul ocks\u00e5. Jag har ett ned\u00e4rvt intresse f\u00f6r historiska skildringar av min hembygd och har samlat p\u00e5 mig en hel del b\u00f6cker p\u00e5 \u00e4mnet.<\/p>\n
Just nu sitter jag och l\u00e4ser i Svenska Turistf\u00f6reningens \u00e5rstidsskrift fr\u00e5n 1926, med tema Dalarna. Erik Axel Karlfeldt har skrivit inledningskapitlet och jag t\u00e4nkte dela med mig av n\u00e5gra av hans observationer. Det \u00e4r en vacker skildring av den bygd som jag \u00e4lskar. Fr\u00e5gan om \u00e4gosplittringen \u00e4r lika aktuell d\u00e5, som nu. Den f\u00f6rmodade trygghet som statens famn kan erbjuda bonden kom d\u00e5, liksom nu, till priset av minskad frihet. Karlfeldt avslutar med en retorisk fr\u00e5ga till oss dalam\u00e4n – \u00e4r det ett pris vi \u00e4r beredda att betala?<\/p>\n
”Sverige \u00e4r inget turistland i vanlig mening och kan aldrig bli det. Dess natur \u00e4r inte skapad att s\u00e5 an p\u00e5 fr\u00e4mlingar som beg\u00e4ra undret. Man ska mycket h\u00f6gt upp i norr f\u00f6r att f\u00e5 se n\u00e5got f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt: vita bastioner av fj\u00e4ll och v\u00e4ldiga \u00f6knar, bevandrade av urfolk, som valla halvvilda djur. Det har alltid f\u00f6refallit mig ov\u00e4rdigt att locka hit utl\u00e4nningar med reklam och f\u00f6respeglingar. (…)<\/em> Den f\u00f6rmodade trygghet som statens famn kan erbjuda bonden kom d\u00e5, liksom nu, till priset av minskad frihet.<\/p>\n","protected":false},"author":86,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[2],"tags":[],"yoast_head":"\n
\nNej, Sverige \u00e4r inget paradland, och gudskelov f\u00f6r det. F\u00f6r att uppskatta v\u00e5r natur och v\u00e5rt folk m\u00e5ste man sj\u00e4lv vara svensk, f\u00f6dd till k\u00e4nslan av det rika och m\u00e5ngfaldiga som g\u00f6mmes i all v\u00e5r torftighet. Man ska ha den svenska blicken f\u00f6r att kunna resa i v\u00e5rt land med n\u00f6je och utbyte, och hellre \u00e4n att flyktigt genomjaga landet skall man stanna och f\u00f6rdjupa sig alltemellan\u00e5t. (…)<\/em>
\nPersonligen har jag mera ing\u00e5ende l\u00e4rt k\u00e4nna av ett av v\u00e5ra landskap p\u00e5 det sistn\u00e4mnda s\u00e4ttet. Jag kom ut i den r\u00e4tta tiden, i min egen tidiga ungdom och det skede, d\u00e5 Uppdalarne stod berett att utbyta sin avskildhet och sin s\u00e4rpr\u00e4gel mot en omedelbarare riksgemenskap och den nyare tidens alla f\u00f6rm\u00e5ner. Denna nyare tid \u00e5kte som bekant p\u00e5 j\u00e4rnv\u00e4g. I min bardom hade den genombrutit den dystra skogen L\u00e5ngheden, den gamla skyddsmuren mot er\u00f6vrare s\u00f6derifr\u00e5n, och slagit en knutpunkt i min egen hemsocken i landskapets syd\u00f6stra h\u00f6rn. D\u00e4rifr\u00e5n skulle s\u00e5 sm\u00e5ningom de blanka sp\u00e5ren str\u00e5la allt l\u00e4ngre upp mot Dalarnes hj\u00e4rta. (…)<\/em>
\nDet blev mig, som sagt, f\u00f6runnat att se dessa nejder i deras gamla skick. Rallarlivets gny fyllde provinsens nedre del. Det var en invasion v\u00e4rre \u00e4n vargarnas, som g\u00e5tt n\u00e4rmast f\u00f6re. Det var s\u00e4kerligen duktigt folk, dessa skaror av arbetare som v\u00e4llde in s\u00f6derifr\u00e5n. Inf\u00f6dingarna beundrade den rapphet och kl\u00e4m, varmed dessa unga sm\u00e5l\u00e4nningar hanterade de tunga k\u00e4rrorna, och de nj\u00f6to av det friska hum\u00f6r som med ens brusat in i deras byar. Men n\u00e4r likviden kom blev det annorlunda. D\u00e5 vart det krog i var g\u00e5rd, de trevliga g\u00e4sterna f\u00f6rvandlades till rasande b\u00e4rs\u00e4ckar, de upptr\u00e4dde som i fiendeland och fyllde den stillsamma nejden med skr\u00e4ck. Det var den nya tidens vilda f\u00f6rtrupper som drogo sig upp\u00e5t Dalorten, l\u00e4mnande sv\u00e5rutrotliga sp\u00e5r efter sig.\u00a0<\/em>
\nMen i de \u00f6vre Dalalagen var det frid. (…)<\/em>
\nSamh\u00f6righeten mellan \u00f6vre och nedre Dalarne \u00e4r i tillr\u00e4cklig grad historiskt dokumenterad. De b\u00e5da halvorna har alltid beh\u00f6vt varandra. Pilarna i vapnet s\u00e4ga det p\u00e5 sitt s\u00e4tt: utan j\u00e4rn inga pilar. Och de ryktbara skyttarna i vildmarken norrut litade i forntiden p\u00e5 vakten d\u00e4r nere, d\u00e4r h\u00e4rv\u00e4gen l\u00f6per in p\u00e5 \u00e4lvskoningen, att h\u00e5lla syn p\u00e5 dem som ville in, voro de \u00e4n rikets konungar. (…)<\/em>
\nI avseende p\u00e5 Dalarnes ekonomi har det gestaltat sig s\u00e5, att man numera har att s\u00f6ka Sveriges rikaste kommuner i armodets urgr\u00e5 hemvist norr om Siljan. Kopparbergen och silverbergen ha i det n\u00e4rmaste avl\u00e4mnat sitt inneh\u00e5ll, j\u00e4rnbergen \u00e4ro \u00e4nnu givande, rikligast i v\u00e4sterbergsslagen, men skogen \u00e4r landskapets sent uppt\u00e4cka guldgruva, som aldrig beh\u00f6ver tryta, om den brukas med f\u00f6rst\u00e5nd.\u00a0<\/em>
\nDalarne \u00e4r mer \u00e4n v\u00e5ra andra landskap en enhet av m\u00e5ngfalder. Det \u00e4r en sammantr\u00e4ngd bild av v\u00e5rt land, ett Sverige i f\u00f6rminskad skala. (…)<\/em>
\nDalfolkens h\u00f6gsta f\u00e4rggl\u00e4dje sl\u00e4t ut som en dal\u00e4ng om v\u00e5ren i den store Gustav Adolfs lilla hertigd\u00f6me Floda, d\u00e4r flickorna dansa kl\u00e4dda som haitiskor i bara blommor. Man har h\u00e4r lagt en h\u00f6gtid till \u00e5rets andra, ”komidsommarn”, d\u00e5 det grannaste i dr\u00e4ktv\u00e4g kommer fram. N\u00e4r man ser den firad, tror man sig se en relikt fr\u00e5n en svunnen soltid \u00f6ver landet. (…)<\/em>
\nOvandalarnas sj\u00e4l har jag kommit n\u00e4rmast under m\u00e5nga och l\u00e5nga vistelser i Mora. Den f\u00f6rsta anblicken \u00e4r avvisande. Turister fly denna flacka strand, denna k\u00e4rva bygd. Desto b\u00e4ttre. Mora har f\u00e5tt vara b\u00e4st i fred av de historiska socknarna kring Siljan. Liksom naturen s\u00e5 \u00e4r folklynnet. Minst av allt \u00e4r det inst\u00e4llsamt. Det smakar ej var man att bli tilltalad med ett str\u00e4vt\u00a0du ur allmogemun. Men jag blir f\u00f6rtjust, n\u00e4r det sker mig h\u00e4r. Jag har med f\u00f6rn\u00f6jelse l\u00e5tit mig utvisas fr\u00e5n g\u00e5rdsplatser, dit jag visserligen icke skulle ha intr\u00e4ngt i on\u00f6dan, om det ej varit f\u00f6r s\u00e4llskapets skull. ”Du t\u00e4nker rita av oss och s\u00e4tta oss i tidningen”, skrek en ilsken gubbe till en dam med kamera. Hur v\u00e4l jag f\u00f6rst\u00e5r hans fasa! (…)<\/em>
\nOfta har jag tillbragt midvintern i Mora. Det var d\u00e5 under flera \u00e5r samma sensationer vid uppf\u00e4rden. Stockholm l\u00e5g i bl\u00f6ta och dimma, som den ruggiga vinterstad det \u00e4r. Upplandssl\u00e4tten var som en gungande fly. Upp\u00e5t Ramsn\u00e4s i V\u00e4stmanland s\u00e5g man med f\u00f6rv\u00e5ning sparsam sn\u00f6 och sl\u00e4dar som sl\u00e4pade sig fram. Vid Ludvika bl\u00e5ste Dalarnes bergslagskyla emot en och nejden var som ull. N\u00e4r man p\u00e5 kv\u00e4llen steg av t\u00e5get vid Mora, var temperaturen under de tio k\u00f6ldgrader som bilda en anst\u00e4ndig \u00e5rstid. Den starka luften, kryddad av den st\u00e4ndiga doften fr\u00e5n milorna, frusade mot ansiktet som en juldryck. Raskt kom man i vargskinnsp\u00e4lsen, de tv\u00e5 malungsh\u00e4starna med hud av blekt guld frustade som yrv\u00e4der, de voro granna och beslagna, stiliserade som barndomens m\u00e5lade tr\u00e4h\u00e4star. Det sk\u00f6nast st\u00e4mda av bj\u00e4llerspel klingade ljudligt, och mellan h\u00f6ga sn\u00f6vallar \u00e5kte man som in i julens och sagans rike. P\u00e5 julottan i kyrkan sj\u00f6ngs Den signade dag p\u00e5 en medeltidsmelodi med otaliga utvikningar och sirat, ett motstycke till midsommarpsalmen Den blomstertid nu kommer., vilken jag ofta h\u00f6rt dallra som unga l\u00f6v i Dalarnas kyrkor. Jag t\u00e4nkte: H\u00e4r \u00e4r Gammalsverige; dess hj\u00e4rta h\u00f6rs i den heliga natten.\u00a0<\/em>
\nMora har sina \u00f6demarker, som g\u00e5 upp till H\u00e4rjedalens gr\u00e4ns, och dess bygd har del i den granna Orsasj\u00f6n. Men vid denna sj\u00f6s \u00f6vre del utbreder sig Orsabygden. H\u00e4r \u00e4r allt pr\u00e4ktigt, rikt, storvulet. En kyrkby till med s\u00e5dan bebyggelse torde ej finnas i v\u00e5rt land, och endast bland sk\u00e5ningar och \u00f6stg\u00f6tar kan man v\u00e4nta att m\u00f6ta s\u00e5 medvetet blickade dannem\u00e4n. Orsakarlarna \u00e4ro omedelbara riksunders\u00e5tar, skattskyldiga under kronan men icke under kommunen, som \u00e4nd\u00e5 g\u00f6r allt f\u00f6r deras trevnad. S\u00e5dant h\u00f6jer den medf\u00f6dda sj\u00e4lvk\u00e4nslan. (…)<\/em>
\nOm h\u00f6starna dunka slagorna p\u00e5 logen. \u00c5krarna \u00e4ro sm\u00e5 och ligga spridda och ofta l\u00e5ngt borta, men med ett sakkunnigt omd\u00f6me under \u00f6gonen t\u00f6rs jag s\u00e4ga, att jorden sk\u00f6tes b\u00e4ttre h\u00e4r \u00e4n i Sk\u00e5ne. Man har s\u00e5 litet, man brukar det med eget folk och med en k\u00e4rlek, som visar sin avigsida i den bekanta hemmansklyvningen: alla barnen skola ha sin andel av f\u00e4dernas mark. Till geng\u00e4ld h\u00e4rf\u00f6r \u00e4ro hemmanen skuldfria. Avkastningen blir i vanliga \u00e5r god, ty jordm\u00e5nen \u00e4r h\u00e4r i trakten ypperlig, kalkrik och lagom tung. Men det h\u00e4nder att frosten kommer, s\u00e5 att korn och havre inte hinna mogna utan f\u00e5 sk\u00f6rdas som gr\u00f6nfoder. Mot detta jordbrukssystem med splittrade sm\u00e5lotter riktas nu i statshush\u00e5llningens namn ett dr\u00e5pslag genom det planerade nya skiftet. B\u00f6nderna vilja ej h\u00f6ra talas d\u00e4rom. De har ingen \u00e4ndring beg\u00e4rt, de ha aldrig klagat \u00f6ver den l\u00e5nga v\u00e4gen till jordegor och skogsmarker, ehuru i synnerhet de senare kunna ligga miltals borta, och de frukta, att kostnaden f\u00f6r skiftet och lagfarten skall driva dem fr\u00e5n g\u00e5rd och grund. D\u00e4rj\u00e4mte vilja de bo tillsammans i sina byar och inte flytta ut i vildmarken. Men den nya tiden skall v\u00e4l ha sitt lopp. Vem vet var det stannar? Ett gammaldags liv i f\u00f6rn\u00f6jsamhet, i f\u00f6rsakelse om det fordras, utan normalarbetsdag, utan strejker, vad \u00e4r det f\u00f6r svammel i \u00f6ronen p\u00e5 dem, som fram\u00e4ra det nya jordbruksevangeliet; inga fria b\u00f6nder l\u00e4ngre men statstorpare under byr\u00e5kratisk uppsikt; d\u00e5 f\u00f6rst f\u00e5r jorden sin \u00f6mma och anpassade v\u00e5rd. Den nya, r\u00e4tta friheten \u00e4r bra olik den gamla, eller hur, I gode dalam\u00e4n?”<\/em><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"