N\u00e4r jag gick i trean p\u00e5 l\u00e5gstadiet cyklade n\u00e4stan alla i klassen till och fr\u00e5n skolan. Det var ingen som hade cykelhj\u00e4lm, men min mamma tvingade mig att ha en. Den var i vit frigolit och inte snygg p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt.
\nAlla vet vilka risker man som nio\u00e5ring tar, om man avviker allt f\u00f6r mycket fr\u00e5n den g\u00e4ngse normen. Att ha en vit frigolithj\u00e4lm p\u00e5 huvudet, n\u00e4r ingen annan har det, var definitivt en avvikelse som kunde resultera i livsl\u00e5ng uteslutning ur gemenskapen.
\nVarje grupp beh\u00f6ver en hackkyckling f\u00f6r att gruppen ska h\u00e5lla samman – varf\u00f6r d\u00e5 inte v\u00e4lja killen med vit frigolit p\u00e5 huvudet?<\/p>\n
Det var hemskt, f\u00f6rsta g\u00e5ngen jag sv\u00e4ngde in p\u00e5 skolg\u00e5rden med frigoliten. Jag f\u00f6rstod att allt var k\u00f6rt. Den d\u00e4r tjejen som jag var k\u00e4r i skulle ju aldrig n\u00e5gonsin vilja visa sig med frigolitkillen – det var uppenbart. Fr\u00e5gan var om jag n\u00e5gonsin mer skulle f\u00e5 vara med i kompisg\u00e4nget.<\/p>\n
D\u00e5 s\u00e5g jag en annan kille i klassen komma smygande \u00f6ver skolg\u00e5rden. Han hade ocks\u00e5 frigolit p\u00e5 huvudet – som jag, fast bl\u00e5.
\nP\u00e5 f\u00f6rsta korta rasten, som var tio minuter l\u00e5ng, hade vi ett l\u00e5ngt samtal jag och han. P\u00e5 den tiden var en tio minuter l\u00e5ng rast en evighet. P\u00e5 samma tid som man idag knappt hinner dricka en halv kopp automatkaffe, hann man p\u00e5 den tiden g\u00f6ra slut med en tjej och bli ihop med en annan, spela en fotbollsmatch och bli nedknuffad 25 g\u00e5nger fr\u00e5n en sn\u00f6h\u00f6g – eller – ha ett samtal om livets stora och v\u00e4sentliga fr\u00e5gor.<\/p>\n
Hur skulle vi, jag och den bl\u00e5a frigolitkillen, hantera situationen? Vi ins\u00e5g att vi var slut som artister, b\u00e5de jag och han, men kunde vi \u00e4nd\u00e5 kanske st\u00f6tta varandra?
\nHan f\u00f6reslog att vi n\u00e4sta morgon skulle tr\u00e4ffas ett par hundra meter ifr\u00e5n skolan, utanf\u00f6r leksaks- och godisaff\u00e4ren ”Klockars”, och cykla tillsammans in p\u00e5 skolg\u00e5rden. Det var en bra id\u00e9 tyckte jag, s\u00e5 det fick bli s\u00e5.<\/p>\n
Det k\u00e4ndes lite l\u00e4ttare faktiskt. V\u00e5ra ryggar var lite rakare dagen d\u00e4rp\u00e5 n\u00e4r vi rullade in p\u00e5 skolg\u00e5rden. Dessutom var det ganska trevligt att st\u00e5 och sm\u00e5snacka lite, bara jag och han, f\u00f6r att liksom f\u00f6rbereda oss f\u00f6r v\u00e5r gemensamma frigolitparad in p\u00e5 skolg\u00e5rden.
\nVi best\u00e4mde oss att ses dagen d\u00e4rp\u00e5 ocks\u00e5. Vi fann en v\u00e4ldig sammanh\u00e5llning och styrka i insikten om att alla hatade oss.
\nVi hade en klubb – en cykelhj\u00e4lmsklubb!<\/p>\n
N\u00e4sta morgon var det ytterligare en person som stod d\u00e4r, utanf\u00f6r ”Klockars”. En tjej ur klassen med rosa frigolit. ”Kan jag ocks\u00e5 f\u00e5 vara med i cykelhj\u00e4lmsklubben”, undrade hon.
\nDet fick hon. S\u00e5 var vi tre.<\/p>\n
Snart var hela klassen utom de som bodde s\u00e5 n\u00e4ra att de promenerade till skolan, med i klubben. Vit, bl\u00e5 och rosa – jag tror att det var de f\u00e4rgerna som fanns. Alla stod vi d\u00e4r och h\u00e4ngde lite sm\u00e5tufft \u00f6ver v\u00e5ra bockstyren utanf\u00f6r ”Klockars”.
\nFem minuter i \u00e5tta gjorde vi entr\u00e9 p\u00e5 skolg\u00e5rden. Cykelhj\u00e4lmsklubben var skolans hetaste och tuffaste g\u00e4ng. Vi hade f\u00f6r\u00e4ndrat v\u00e4rlden, iallafall den del av v\u00e4rlden som utgjordes av Kyrkbyskolans skolg\u00e5rd. Jag och den bl\u00e5 frigoliten stod emot utfrysningen och h\u00e5net de f\u00f6rsta dagarna genom att vi fann st\u00f6d i varandra. Utanf\u00f6rskapet st\u00e4rkte v\u00e5r grupp och fler ansl\u00f6t sig. Vi blev till slut en liten folkr\u00f6relse som ingen kunde stoppa.<\/p>\n
N\u00e4r hela klassen var med i klubben s\u00e5 uppl\u00f6stes den. Det beh\u00f6vdes ju inte l\u00e4ngre. Cykelhj\u00e4lm hade blivit norm.<\/p>\n
Jag t\u00e4nker ofta p\u00e5 v\u00e5r cykelhj\u00e4lmsklubb. Hur l\u00e4tt det var att k\u00e4nna gemenskap och styrka i utanf\u00f6rskapet. Hur vi backade upp varandra i klubben. Hur den som gav sig p\u00e5 n\u00e5gon av oss, snart skulle f\u00e5 \u00e5ngra att han eller hon inte skyddat sitt dumma huvud med kul\u00f6rt frigolit, d\u00e5 cykelhj\u00e4lmsklubben ryckte ut till f\u00f6rsvar.<\/p>\n
Jag t\u00e4nker p\u00e5 vilket misstag det \u00e4r att tro att man kan f\u00e5 m\u00e4nniskor att f\u00f6r\u00e4ndra beteende genom att frysa ut dem ur gemenskapen. Vilket misstag vi g\u00f6r om vi tror att de som vi f\u00f6rs\u00f6ker frysa ut inte kommer att finna st\u00f6d i varandra och skapa en egen och mycket starkare gemenskap \u00e4n den vi har. Hur den gruppen f\u00f6renas i k\u00e4nslan av att alla andra hatar dem. Det blir en grupp som aldrig kan splittras, eftersom det yttre hotet alltid \u00e4r st\u00f6rre och starkare \u00e4n eventuella inre stridigheter och meningsskiljaktigheter.<\/p>\n
Hur den gruppen, om det f\u00e5r fortg\u00e5, snart kommer att bli \u00e4nnu fler. Hur de kommer att cykla in p\u00e5 skolg\u00e5rden i samlad trupp och inte vika f\u00f6r n\u00e5gon eller n\u00e5got.
\nHur deras norm, snart ocks\u00e5 kan bli den norm som g\u00e4ller generellt.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
N\u00e4sta morgon var det ytterligare en person som stod d\u00e4r, utanf\u00f6r ”Klockars”. En tjej ur klassen med rosa frigolit. ”Kan jag ocks\u00e5 f\u00e5 vara med i cykelhj\u00e4lmsklubben”, undrade hon.
\nDet fick hon. S\u00e5 var vi tre.<\/p>\n","protected":false},"author":86,"featured_media":674,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[78],"tags":[120],"yoast_head":"\n