Alla hönorna i hagen.

15 augusti, 2018
Kategori:

 

För nästan ett år sedan gjorde jag ett inlägg där jag berättade om våra hönor. Jag höll på för fullt hela förra sommaren med att kläcka fram kycklingar av olika raser i äggkläckningsmaskin för att utöka vår hönsbesättning. Inga av förra årets kycklingar började ju värpa förrän i våras, så nu ett år senare kan det ju vara kul med en liten uppdatering om hur det gått. Eller hur?

Jag har haft hönor i sju år, men innan förra året bara av rasen Kindahöns, en gammal lantras som härstammar från just Kinda, inte så långt härifrån. Kul, och bra tycker jag eftersom de är anpassade till just de förutsättningar som finns här och är mycket tåliga och friska hönor. Fina är de också, och varierar mycket i utseende, men värper ganska små ägg, och inte jättemycket ägg om man jämför med riktiga värphöns. De färgade hönorna närmst kameran är Kindahönor. Otroligt vackra i både färger och teckning!

Jag ville ha fler ägg, och i fler färger än Kindahönornas ljusrosa, så jag började förra våren med att införskaffa ett gäng uttjänta värphybrider från ett ekohönseri. Det är de vita damerna i förgrunden på bilden ovan. Lohman heter sorten, och är alltså just en hybrid, alltså ingen egen ras. De är framavlade för att lägga så mycket ägg som möjligt. Jag tycker de är rätt fina också. Deras långa stjärtfjädrar lyser så fint i solen, och de ser lite excentriska ut med kammen på sne. De värper snällt ett stort vitt ägg var om dagen.

Dagens äggfångst. De tre vita äggen, nere till höger, är Lohman-ägg Och de två små ljusrosa längst till höger är Kinda-ägg.

Sedan ville jag också ha bruna nyanser på äggen och kläckte därför fram ett gäng Maranhönor. De värper mörkbruna ägg, de brunaste lika bruna som choklad. Så vackra. Hönorna är stora och lugna, och dessutom en bra köttras. Maranerna var inte så sugna på att synas på bild, men på översta bilden syns en, i mitten av fotot, ganska långt bak. Svart-brun med nästan som vita ränder på halsen.

 

Tuppen som kikar fram till vänster i bild är en Isbar-tupp, eller Silverudds blå, som rasen också kallas. Hönorna värper gröna fina ägg, men är ganska stimmiga. Är det några hönor som är svåra att få in i hönsgården när hönorna gått fritt så är det oftast Isbarhönorna.

De gröna äggen på vänsterkanten är Isbar. De närmre mitten är mer blåturkosa än gröna, och kommer från våra två Cream Legbar-hönor. Stora, turkosa ägg lägger de. Kanske de vackraste äggen?

Längst till vänster Cream legbar, i mitten Lohman, och till höger Kinda. Tripp, trapp, trull.

De bruna äggen kommer alltså från maranerna, och de mellanbruna från korsningar mellan maraner och andra raser. Det stora beiga ägget med prickar är från vår enda Wyandotte. En stooor och lugn höna det med, med vacker svartvit teckning i fjäderdräkten.

Ibland får jag frågan om äggen smakar olika, eller ser olika ut inuti, men det gör de inte. Förutom skalet och storleken går det inte att märka någon skillnad. Lika goda allihop! Ju mer gräs och grönt de äter, desto gulare blir gulan.

Det här var min målbild förra sommaren – hela färgpaletten i äggkorgen. Som sagt ingen skillnad på smak, men desto vackrare och roligare att se på!

 

Höstluft, långbyxor och aggressiva björnbär.
Ännu mer zucchini - istället för krossade tomater.