Är Sverige självförsörjande på livsmedel?

16 februari, 2021
Kategori:

Den återkommande frågan om Sveriges självförsörjningsgrad är ständigt aktuell. Särskilt i pandemitider och när vintervädret riskerar att ställa till det. Trots ett skriande behov finns det skäl till eftertanke. Inte minst för att minimera riskerna med att bygga stora varulager som vi förmodligen aldrig kommer att använda. Störst fokus bör istället ligga på att utveckla vår egen förmåga och ställa om jordbruket till att producera sådant som går att äta. Och att säkerhetsställa att det finns tillgång till drivmedel, arbetskraft och utsäde.

Erica Joelsson och Sandra Marklund arbetar på Bondens Skafferi och ser till att knyta samman skånska producenter med lokala konsumenter.

Hur stor den svenska självförsörjningsgraden är kan vara svårt att svara på. Inte minst för att den varierar beroende på vem du frågar. Å ena sidan kan man räkna på ett ekonomiskt värde av det vi exporterar, kontra det vi importerar. Det är bland annat så många forskare föredrar att resonera när man bedömer självförsörjningsgraden: handelsvärdet av det vi producerar kontra det vi exporterar (det är dyrare att importera kaffe, kakao och delikatesser än att sälja billigt spannmål och socker) och således blir självförsörjningsgraden lägre.  

Svenska ärter, linser och bönor är en bra väg för att bli mer självförsörjande på livsmedel.

Å andra sidan producerar vi långt över näringsbehovet när man räknar mängden kalorier och näringsinnehåll i det som produceras i landet, vilket innebär att vi rent energimässigt producerar uppskattningsvis 2,5 gånger energibehovet i riket, men inte nödvändigtvis sådan energi som är lämplig att äta (socker). Snarare handlar den övergripande utmaningen om att styra om en storskalig spannmåls- och sockerproduktion till humankonsumtion och utveckla förmågan att odla rotfrukter, baljväxter och potatis. Dessutom skulle man på lite längre sikt kunna byta ut gris- och kycklingproduktion mot naturbeteskött och få en långsiktighet i det nationella jordbruket som tryggar tillgången på mat i ett längre perspektiv. Men sådana förändringar kräver mer arbetskraft, alltså mer händer i arbete och betydligt mindre maskinkraft, åtminstone så länge vi inte löser frågan om alternativa drivmedel som produceras nära gården där de behövs.

Vintertid är transporterna av livsmedel mer utmanande än under sommarhalvåret.

Självförsörjningsgraden är i första hand inte en fråga om hur mycket vi producerar i Sverige utan snarare en fråga om VAD vi producerar och hur man kan upprätthålla en fungerande logistikkedja mellan producent, förädling och konsument också vid en samhällsstörning, direkt eller indirekt i landet.

Och som vanligt är det alltid bäst med en så kort kedja som möjligt mellan den som odlar och den som äter. Allra bäst är som bekant att odla själv. Åtminstone under sommarhalvåret.

Svenska råvaror som de bör vara. Så närproducerade som möjligt.

Hur ser du på din egen försörjning och vad gör du för att bättre på dina egna förutsättningar att klara både ett kortare och ett lite längre avbrott i logistikkedjan av livsmedel?

 

 

Rejäla dubbar på skorna
Dra ner rullgardinerna som skydd mot kylan