Det hållbara lantbrukets tid är nu

13 augusti, 2018

Under torra somrar som den här blir lantbrukets utmaningar kännbara i ett nyckfullt klimat. Stora jordbruksföretag med ett fåtal grödor är mer sårbara är ett litet jordbruk med många parallella grödor. För att vara konkret är det bättre att misslyckas med ett halvt hektar plocksallad och ha 18 andra grödor att skörda än att tvingas plöja ner 20 hektar sallad och vara ute ur leken. För att öka självförsörjningsgraden behöver Sverige inte färre bönder. Snarare fler gårdar – från norr till söder – som odlar mat som stannar i landet.

Ur ett ekonomiskt storskaligt perspektiv är mängder med svenska gårdar olönsamma och svåra att driva rationellt. Men om man lägger till ytterligare parametrar: biologisk mångfald, klimatavtryck och ökad självförsörjningsgrad kan plötsligt betydligt fler gårdar betala en eller två heltidslöner.

Det är inte särskilt länge sedan vi var snudd på självförsörjande i Sverige. Åtminstone på basvaror som spannmål, potatis, kött, mjölk och ost. På den tiden (jag räknar mitten av 1980-talet eftersom det finns tillgänglig statistik från just den perioden) fanns det omkring 31 000 lantbruksföretag med mjölkproduktion. Bara 30 år innan dess var antalet mjölkgårdar sexsiffrigt – och BETYDLIGT mindre. Precis som med lanthandlare, landsbygdsservice och skolor utanför tätorterna har antalet enheter därefter snabbt sjunkit. För böndernas del extremt. 1997 hade antalet mjölkgårdar minskat till 15 800 gårdar, 2007 till 7 000 företag och 2017 var siffran nere på katastrofala 3 600 gårdar varav många har flera hundra kor (snittantalet är 85 kor/enhet). Totalt har mängden mjölk under samma tid sjunkit med 16 %, från 3,37 miljoner ton mjölk (1987) till 2,82 miljoner ton mjölk (2017). (Jordbruksverket.se)

Det småskaliga lantbruket har möjlighet att använda alla typer av miljöer, såväl steniga som torra och blöta. Antingen till odling eller bete.

I fyrtio års tid har samhället (läs politikerna) strävat efter en ökad strukturrationalisering som syftar till att effektivisera jordbruket för att kunna producera billig mat utan att ta hänsyn till biologisk mångfald, bondens välmående eller samhällets självförsörjningsgrad. Just idag är Sverige självförsörjande på blott tre råvaror: socker, vete och morötter. Inte särskilt hållbart i längden.

Utegrisar är återigen eftertraktade. Underbart.

Vad skulle svenska gårdar kunna göra?

Ganska mycket visar det sig. Bortsett från att producera mat som vi faktiskt behöver: rotfrukter, bönor, kål och lagringsbar frukt (vid sidan om spannmål, kött och potatis) hjälper ett hållbart lantbruk till att skapa levande landskap med hög biologisk mångfald. Lantbruket skulle dessutom kunna rena mark, vatten och luft och bli en tung aktör när det handlar om pollinering (egna bisamhällen) och mullstarka jordar genom att använda stora mängder organiskt material och ”mata jorden” med naturlig näring i form av växtrester, blast och stråmaterial. Mindre gårdar väljer mindre redskap som packar jorden måttligt och främjar maskar och andra jordlevande organismer vilket ger mjuka jordar och smakrika grödor (som kan tränga djupt ner i jordlagret och ta del av markens mineraldepåer). Dessutom har mindre gårdar möjlighet att bruka steniga eller blöta marker – för odling eller bete – något som sprider ut riskerna när vädret spelar oss ett spratt.

Skånebonden Johan Widing är bara ett exempel på framgångsrika bönder som väljer att odla svenska ursprungssorter småskaligt.

Vill bonden få ännu mer sysslor?

Om arbetet ger pengar i plånboken – absolut. Om inte – knappast.

Få svenska bönder arbetar så lite som det gemene man kallar för heltid. Dessutom utan både semester och klämdagar med en hög ekonomisk belastning 365 dagar om året. Så vad skulle få en sådan bonde att lämna den trygga stordriften (som egentligen är extra sårbar tack vare monokulturen) till förmån för spretiga odlingar, djurhållning och kanske rentav biodling?

Naturligtvis av kärlek till naturen och viljan att kunna leva av det som jorden och skogen ger. Helt enkelt av alla de skäl som gjorde att han eller hon en gång valde att bli bonde.

Du och jag då?

Sträva efter att köpa mat vars ursprung går att hitta i Sverige. Nyttiga fröer från andra sidan jorden, mjölsorter och soyapreparat från långbortistan är sällan nyttigare än liknande grödor från Sverige. Gynna bönder som återigen odlar ursprungssorter av spannmål och ärtor. Grödor som tål ett torrt klimat som inte ruttnar bort så fort vi får en blöt sommar. Köp svenskt i alla lägen och pressa handlarna att välja svenska råvaror i säsong.

Köp enbart svenska äpplen och päron. Året om.

Under resten av året (då säsongen inte möjliggör svenska sockerärtor, gurkor och tomater) väljer du istället inhemska rotfrukter, kål och lagringsduglig frukt. Utan överdrift kan man året om köpa svenska råvaror av hög kvalitet utan att behöva importera. Men del gäller att öka efterfrågan så att svenska bönder vågar satsa och samtidigt ser nyttan av att bruka jorden småskaligt. Måhända är stordriften gynnsam på pappret. I verkliga livet finns det däremot inget som är så effektivt som småbruket. För både naturen, människan och miljön.

Och givetvis för djurens skull. Såväl vilda och tama.

Gynna restauranger som satsar svenskt. Hörte Brygga i Skåne serverar Kåldolme gjord på svensk quinoa (jo du hörde rätt) med savojkål på en bädd av svarta bönor och röda vinbär. Dekoration med såpnejlika och spillraps.

 

 

 

 

 

 

 

Mörrumsån – lägsta vattennivåerna i mannaminne
Frysa tomater