Hållbara kärl i emalj

Efter att ha fasat ur emaljprodukter ända sedan plastens intåg på 1950-talet är det ljuvligt att göra tvärtom, kasta bort plastprodukterna och återigen använda outslitlig emalj.

Det är länge sedan det tillverkades några emaljkärl på Kockums Emaljverk i Ronneby, men däremot finns det gott om produkter kvar i brukbart skick, inte minst på auktioner, loppisar och second hand. Fasa ur så mycket plast du bara kan och använd istället emalj, rostfritt och glas. För både miljön och hälsans skull.

Lättskött hållbart material

Emaljerad plåt fick snabbt rykte om sig att vara ett lättskött material som lämpade sig bra för grytor, kannor och sjukvårdsmaterial. Sjukhus över hela Europa gjorde stora inköp av rondskålar, lavemangskannor, pottor och bäcken och husmödrar över hela riket drömde om emaljerade köksredskap som förenklade det vardagliga arbetet. Bara två år efter det att Kockums Jernverk AB inlett tillverkningen av emaljerad plåt i Ronneby anställdes tysken Albert Vollmar som emaljmästare och det var också han som skapade det framgångsrika företaget Kockums Emaljverk i Ronneby (KER) med kunder över hela världen. Albert Vollmar var en produktiv man som fick företaget att storsatsa. Bara några år efter hans ankomst hade Kockums Emaljverk ett hundratal föremål i produktion och 1897 visade företaget upp sina produkter på den stora konstindustriutställningen på Djurgården i Stockholm.

På landsbygden var fortfarande emaljkärlen dyra och istället användes sköra keramikfat och billiga plåthinkar. I städerna var förtennad plåt ett vanligt förekommande material som snabbt fick konkurrens från emaljen som inte bara var snygg och modern utan också hållbar, slitstark och framförallt lättdiskad.

Knappt tretton år efter Djurgårdsutställningen i Stockholm producerade Kockums Jernverk 20 000 emaljkärl om dagen och bara två år senare hade produktionen ökat till 30 000. Exporten hade mångfaldigats och stora sändningar lämnade Blekinge för nya marknader i USA och Asien.

Fakta: Kockums Jernverk AB tillverkade emaljerat gods mellan åren 1892 och tidigt 70-tal. Totalt var flera hundra föremål i produktion och storhetstiden upplevdes under trettiotalet innan Europa lamslogs av krig och förödelse. I mitten av femtiotalet blev konkurrensen allt hårdare från den billigare plasten som snart slog undan fötterna på hela emaljindustrin. Det sista som tillverkades på emaljeringsfabriken var en stekgryta från tidigt sjuttiotal.