Lokalproducerat utan krusidull

Varje gång jag reser brukar jag sträva efter att äta lokalt producerad mat. Gärna rakt på stranden som ett härligt avslut på ett skönt kvällsbad eller under ett träd i trädgården. I vissa delar av världen kan det vara besvärligt att hitta lokalt producerad mat, medan man runt medelhavet nästan stöter på det motsatta. Här ÄR maten odlad i landet.

Ända sedan jag första gången hörde att det inte alls är ovanligt att en helt vanlig svensk måltid transporterats i runda slag ett helt varv runt jorden har jag funderat på hur livsmedelsindustrin är funtad. Kan det verkligen vara ekonomiskt försvarbart att transportera fisk till Kina för att få den filéad av flinka billiga kinesiska händer innan samma fisk skickas tillbaka till norden, gärna via en paketeringsstation i östra Europa? Naturligtvis inte. Det är varken billigare eller mer effektivt att göra matproduktionen till en global produkt som ska konkurrensutsättas prismässigt på samma sätt som papper, suddgummin och motorolja. Mat SKA ätas lokalt och naturligtvis odlas, förädlas och paketeras lokalt. Allt annat är riskfyllt, dumt och miljöbelastande.

Lokala delikatesser på stranden

Igår kväll bestämde vi oss för att äta på stranden då barnen hittat ett strandparadis med härliga uppblåsbara leksaker i vattnet som de helst inte ville lämna. Vi bor i Bordighera, en liten ort strax öster om Ventimiglia längst upp längs medelhavskusten i nordvästra Italien, bara ett par mil från den franska gränsen. En helt vanlig italiensk ort med klassiska storföretagsbutiker, precis som i Sverige.

Just igår kväll gick jag in på Carrefour Express, ni vet den väldiga franska detaljhandelskedjan som årligen omsätter drygt 600 miljarder kronor, har nästan fyra hundra tusen anställda runt om i världen och mer än 10 000 butiker. Trots globaliseringens effektiviseringsvinster (det är så storföretagen motiverar storskalighet) var i princip hela utbudet italienskt. Pastan var italiensk liksom vinet, olivern, skinkan, osten, salamin, brödet och den stora omfattande köttdisken. I en helt vanlig snabbmatsaffär. Det enda som importerats var chipsen, godiset och stora pallar med läsk. Produkter som är enkla att undvika.

Italiensk utmaning

Det italienska matindustrin är på intet sätt ett föredöme för Sverige. Italien brottas med enorma utmaningar och använder betydligt mer antibiotika, konstgödsel och bekämpningsmedel än vad vi gör i Sverige. Men jag älskar den italienska mentaliteten i mataffären och jag önskar att vi svenskar var lika stolta över våra egna svenska produkter som italienarna. För en helt vanlig Bordigherabo är vinet naturligtvis från trakten och korven från slaktaren max tio mil bort. Snälla Ica, Coop, Willys, Lidl och Netto. Åk till Italien för att skaffa inspiration så att ni kan förvandla era svenska butiker till världens bästa butiker.

Självklart med enbart svenska produkter på hyllorna så långt det är möjligt.

Hur självförsörjande kan egentligen Sverige bli?

I en enkel jämförelse med Italien är naturligtvis livsmedelsproduktionen svårare i Sverige. Vi bor och odlar i ett mer utmanande klimat än Italien. Det är svårt att odla vin i Sverige, även om det faktiskt finns odlare som försöker (och som blir allt bättre). Men när det handlar om kött, fisk (fråga efter fisken Rödstrimma i din butik – en skånsk produkt där företaget Gårdsfisk föder upp kvalitetsfisk på land utan några miljökonsekvenser), müsli (varför görs nästan alla svenska müslivarumärken i Tyskland?) pasta, bröd, frukt, grönsaker, ost och mejeriprodukter finns det ingen anledning att handla annat än svenskt.

Med rätt ambition kan vi rätt snabbt nå Italiens nivå på inhemsk livsmedelsproduktion och faktiskt bli ett föredöme för resten av världen att odla lokalt. Svenska bönder är bäst i världen på att odla och föda upp riktigt bra mat. Det är dags att livsmedelskedjorna förstår vad du och jag vill ha. Och gör som butikerna i Italien. Säljer det som kunderna vill ha!

#bondeupproret2017

#sjalvforsorjandetill80procent