Visst kan man odla mullbär i Sverige

Det räcker med att smaka på mullbärets sötma en endaste gång för att ta bäret till sitt hjärta. Med lite tur, kan ett vanligt mullbärsträd ge stora skördar mullbär. Även i Sverige.

Redan i mitten av 1700-talet togs de första mullbärsträden till Sverige. På den tiden var kinesisk kultur högsta mode runt om i Europa och i Sverige, långt uppe i kalla norden ville man naturligtvis inte vara annorlunda. Redan på 1730-talet bedrev Mårten Triewald försöksodlingar som han sedan beskrev utförligt i Kungliga Vetenskapsakademins handlingar. Drömmen var att kunna framställa svenskt silke, av samma kvalitet som det man kunde importera från Kina. Silkesodlingarna, varken i försök eller kommersiell odling, blev aldrig särskilt framgångsrika och när Hattpartiet förlorade makten (Hattpartiet beviljade bidrag för att plantera mullbärsträd) avvecklades mullbärsodlingarna.

På 1830-talet bildades Sällskapet för inhemsk silkesodling och man började återigen plantera mullbärsträd, i både Stockholm, Öland, Gotland och på Visingsö, mitt i Vättern.

Framförallt planterade man vita mullbär Morus Alba, som hade en bättre härdighet än svarta mullbär. Allra bäst gick det för silkesproduktionen på Visingsö, där man ett år i mitten av 1850-talet lyckades producera hela 24 kilo silke. Trots framgångarna på Visingsö blev verksamheten aldrig lönsam och istället drabbades odlingarna av en rad sjukdomar och skadedjur. Två år innan sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet beslöt Sällskapet för inhemsk silkesodling att lägga ner alla mullbärsodlingar runt om i landet. En epok var död.

För oss som amatörodlare är däremot mullbärsträden ett spännande inslag i trädgården. Skördarna blir visserligen inte alls lika stora som i södra Europa (och bären blir betydligt mindre), men smaken är den samma och det svarta bärets sötma kan förgylla både morgonfil och eftermiddagskaffe. Medan det svarta mullbärsträdet Morus nigra kan bli uppemot tio meter högt blir det vita mullbärsträdet Morus alba betydligt lägre och antar ofta formen av en buske. Vita mullbär är något tidigare än de svarta och användes ursprungligen som värd för silkesmaskar under silkesproduktionen i Asien. Smaken är dessutom sämre än i de svarta bären och träden odlas numera främst som dekoration.

Härdig svensk sort

Numera planterar de flesta mullbärsförespråkare korsningen Morus Mulle vilket är en svensk sort med större härdighet. Rötterna bör trots härdigheten täckas vintertid och tidigt på våren för att undvika frost- och torkskador. ”Mulles” bär mognar kontinuerligt mellan juli och september och äts färska. Man kan också göra saft eller sylt på läckra mullbär, vilket naturligtvis kräver en rätt omfattande skörd.

Plantera mullbärsträdet i väldränerad näringsrik jord med ett relativt högt pH-värde. Eftersom mullbärsträdet är vindkänsligt (gillar inte alls kyla) gör man bäst i att plantera trädet i en varm del av trädgården där man samtidigt kan njuta av dess skira grönska. Beskär försiktigt eller låt trädet växa naturligt.

FAKTA: Trots bakslagen på 1700- och 1800-talen bestämde man sig på 1910-talet för att starta en tredje försöksodling i Sverige. Biologerna hoppades att det vita mullbäret hade härdats tillräckligt för att klara de bistra svenska vintrarna, men inte heller den tredje perioden med mullbärsodlingar blev lyckad. Istället får vi njuta av bären som mat.

Vill du läsa mer om svensk silkesproduktion kan du läsa Anders Johansson Åbondes licentiatavhandling från 2010 ”Drömmen om svenskt silke – silkesodlingens historia i Sverige 1735 -1920”. Sveriges Lantbruksuniversitet, Alnarp 2010.

Egen mullbärssylt – en riktig delikatess

1,5 liter mullbär (får du inte ihop så mycket kan du minska hela receptet procentuellt).

½ kilo socker

1 dl vatten

Så gör du: Ett gammalt tips för att varsamt hantera mullbären är att plocka av bären från busken med en nål. På så sätt riskerar du inte att förlora någon vätska då fingrarna lätt trycker ihop bäret vid plockning.

Ös över rensade mullbär i en gryta och häll över vatten och socker. Låt gärna stå och dra kallt i några timmar så bären verkligen ”saftar” av sig. Hetta upp långsamt och koka på svag värme under omrörning i omkring 10-15 minuter. Hägg över i väl rengjorda och steriliserade glasburkar (värm burkarna på 100°C i ugnen). Stäng genast locket och förvara burkarna upp och ner i matkällaren. Vill du öka hållbarheten kan du tillsätta 1 krm natriumbensoat. Går givetvis utmärkt att frysa.