Hur det gick med trädgårdskatten Monster

7 december, 2017
Kategori:
En katt sitter på en stenmur

Fler av er har varit så omtänksamma och undrat hur det gått med Monster? Jag delade en bild på Instagram och berättade att han varit sjuk. Det har inte gått bra.

Igår hamnade han under äppelträdet tillsammans med sina gamla djurkompisar. Det var en ledsam förlust. Katter är ju individer och vissa har en personlighet som liksom når en på ett sätt som inte andra katter gör. Monster och jag hängde ihop. Därför förtjänar han en liten runa.

Du som följt Skillnadens en tid känner igen den svarta katten som ofta dök upp i videos och som gärna slank med på ett foto. Det är han.

Monster blev 12 år och är den av alla katter och hundar som funnits kvar från när jag var ensam här i huset, innan man och barn. Han föddes i min säng och mammakatten var lite ur fas så jag behövde putsa honom så han kvicknade till där efter födseln.

 

Kattförebild
För övrigt var det fantastisk att se Monster födas. Mammakatten Dimmas värkarbete har varit min ledstjärna under fyra förlossningar. ”Tung rumpa. Puff, puff. Tänk på Dimma. Avslappnad i kroppen. Tung rumpa.” Min man Philip har med låg och nära röst guidat mig genom fyra fantastiska födslar. Med hjälp av psykoprofylax (avslappning och andning i fokus) och hans lugna röst har jag associerat min egen kropp med både mammakattens och newfoundlandshundens avslappnade lekamen och låtit den jobba i lugn takt. Vilka fantastiska upplevelser.

I all fall. Monster Ponster, som vi kallade honom, bodde med mig och några andra djur här i huset när jag träffade Philip 2005. Jag bestämde mig ganska snart för att göra några år i Stockholm eftersom det kändes otänkbart att vara ifrån honom, det var ju vi som var ämnade för varandra. Katterna fick bo kvar i ladan bakom huset, och hunden (Kapten Haddock) fick följa med till storstan. När vi flyttade hem igen var Monster gladast av alla. Av alla katter som passerat är han den som stått mig närmast.

 

Halvgrinig men klängig
Han var en katt med integritet och grinig mot övriga i familjen rätt ofta. Ville inte kela eller bli upp-plockad. Men i trädgården var han en helt annan individ och alla som varit här har uppmärksammat hans fina små försök att vara med. Jag vet inte hur många bilder Maria Fors Östberg fått skrota genom åren för att en sällskapssjuk Monster blivit för närgången.

Alla bra saker har ett slut. Monster blev sur när det kom en kattunge till huset i somras. I höstas började han smalna av och bete sig konstigt. När en katt hamnar utanför i djurgruppen är det nåt allvarligt på G och efter ett ordentligt slagsmål med nån hankatt i grannskapet, med skador och veterinärbesök på det, har vi vetat lite vartåt det barkar. Talades om dåliga njurar och sånt där. Man hoppas liksom på nåt, men sen inte längre.

 

Mellan äppelträdets rötter
Nu har vi begravt honom under äppelträdet. Till och med ettåringen förstod och vinkade allvarligt hejdå till kattkroppen där i gropen. Han var täckt av favoritväxten; kattmynta. Och så sjöng vi nationalsången och skopade över jord. Nationalsången har följt med vid några begravningar och är visst det mest pompösa och allvarsamma barnen kan komma på.

Hur brukar era djurbegravningar gå till? Vad sjunger ni? Var ligger djuren?

Egentligen borde vi grävt en större grop, för vi har ett djur som ännu inte är begravt. Det är så knäppt. En gång läste jag om en hundägare som sparade sina kremerade djur i bokhyllan. Herregud, så kan man ju bara inte göra, tänkte jag!!! Men vad tror du står i min fönstersmyg bredvid skrivbordet? En stor träask med resterna efter vår förra hund Kapten Kolja! Han har bara inte kommit ner i jorden. Och lika konstigt som det kändes att han försvann från livet, lika konstigt känns det att lyfta bort honom från hyllan. Det där med husdjur är knivigt.
/Sara Bäckmo

 

Grönkål i skugga
Hur jag jobbar med bloggen