Många krav på hur en danskväll ska vara…

Som arrangör blir man luttrad över alla idéer som besökare har (läs klagomål). Jag tänkte här visa på några frågeställningar jag måste ta ställning till och idéer (läs krav) som publik kan ha.

”Banden får inte spela bugglåtar. Vi äldre går hem då. Det ska vara lugna låtar, så är det! Och har du två band som spelar samtidigt (i olika lokaler) får dom inte spela bugg samtidigt. Du måste styra upp det”. Dvs, jag måste stå med någon slags skylt eller högtalaranläggning och ropa ut när det är bugg respektive foxtrot.

”Banden (Larz-Kristerz, Streaplers, Arvingarna) måste spela mer vals. Varför gör dom inte det? Vi vill ha vals”. Nu spelar ju inga av dessa band någonsin vals, framförallt inte på en dansgala. Men jag tar det till mig…

”Det är alldeles för mycket folk ikväll. Vi får inte den plats vi är vana vid att ha”. Den här är en favorit. Om det är för Lite folk är danspubliken nöjd, för då får dom plats att dansa. Men då går arrangören back och till sist lägger Hen ner. Vem gynnar det då?

”Det är fel folk här ikväll, du kan inte släppa in dom som inte kan dansa”. Okej, jag ska alltså segregera i entrén. Publiken måste ha med sig någon licens eller diplom som visar att dom kan dansa (men vem certifierar?).

”Ta bort publiken framför scenen. Det här är ingen konsert utan här dansar vi”. Nu har ju publiken framme vid scenen betalat lika mycket som de som dansar, dvs har alla lika mycket rätt att vara i lokalen. Slutsats 1: ett dansband får aldrig bli så stort att de får ha publik som bara gillar musiken. Slutsats 2: om du besöker Gröna Lund för en konsert måste du först åka alla karuseller, för du är ju på ett tivoli…

”Kan jag få låna micron och värma min medhavda matsäck”. Denna fråga är så fräck att jag får hålla hårt i tangenterna. Tar du med dig mat på restaurang? Lämnas all hyfs och fason hemma så fort dansskorna åker på? 

”Vi kräver tydliga regler i lokalen för var man buggar och foxar”. Eller så samsas man och har trevligt. Det är också en idé…

Till saken ska sägas att de flesta inte säger något, utan dansar och ler! Det är en väldig tur ändå…