Det var någon som frågade mig om vilken öl jag hade som favorit för tillfället. Något förvånande hörde jag mig själv svara Little Rocket Man. Men efter att jag hade svarat så insåg jag att jag nog hade svarat rätt. Little Rocket Man från Södra Maltfabriken är en favorit just nu.

Södra Maltfabriken är ett bryggeri som jag följt ganska nära genom åren. När de rullade igång sin verksamhet var det i ett annat öl-Sverige, ett öl-Sverige som hade flera nya moderna bryggerier som Oppigårds, Nils Oscar och Jämtlands men där de lokala bryggerierna precis hade börjat etablera sig i olika delar av Sverige.

Södra Maltfabriken etablerade sig söder om Stockholm, tog ett retro-inspirerat namn och satte retro-etiketter på flaskorna och började rulla ut sin öl. Det gick bra trots att ölen faktiskt inte var så bra. Problem i bryggverket gjorde att det smakade plast och unket och jag tror baske mig de höll på i ett år innan de hade fått koll på problemen i bryggeriet.

Trots detta så ökade produktionen, närområdet hade väntat på ett lokalt bryggeri och man hade volymkapaciteten, man hade en begynnande distribution och man hade ett riktigt snyggt varumärke. Dessutom hade man tajming och Södra Malt blev en snackis, ett bryggeri som många fick en relation till.

Södra Maltfabriken fick också, vilket var ganska tidigt i den moderna ölsagan, i Sverige, möjlighet att vinna en offert på Systembolaget – en offert på (tror jag) 40 000 liter (eller var det 40 000 burkar?) – offerten var en av de första ”stora” offerter som ett av de nya, mindre bryggerierna plockade hem.

Om jag inte minns fel så var det pale alen Almighty som bolaget köpte in och om jag inte minns fel (igen!) så bryggde Södra Malt ölen delvis på Spendrups bryggeri i Dalarna.

Se där, ett stycke svensk ölhistoria! Och Södra Maltfabrikens och Spendrups historia har fortsatt – idag ingår Södra i Spendrups varumärkesportfölj.

Genom åren har jag druckit Södra Maltfabrikens öl med jämna mellanrum och jag har oftast landat i samma slutsats gång efter annan – habilt men inte mer. Felsmakerna finns inte kvar men det är genomgående öl som landar i mainstream-fällan, bryggeriet har landat i fållan där man vill kunna sälja större volymer till mindre priser (relativt sätt) och därmed håller man ned råvarulistan och lyckas inte dunka in de stora smak-sensationerna.

Märk väl att detta nu är spekulationer från min sida och en subjektiv upplevelse, det behöver inte överensstämma med sanningen.

Dock, på senare tid har jag hittat en del öl från Södra Maltfabriken som börjat röra sig i högre smakregister och den här – Little Rocket Man – är definitivt en fullträff från bryggeriet i Haninge. Smakrik, nyanserad och balanserad mellan de där lite mörka frukstråken och de lite ljusa citrus/grape-smakerna – en bra och finstämd mix.

Kul att Södra Maltfabriken har börjat hitta formen igen! Sedan måste jag kolla vidare på det där med Spendrups-kopplingen, vad är dealen egentligen?

Alla som gillar Hammarby har en relation till Kenta. Eller i varje fall till hans sång ”Just idag är jag stark” som spelas inför alla matcher som Hammarby spelar i alla sporter som finns. Nästan. Nu finns Kenta som öl också. Och den kommer gå hem hos Hammarby-folket, det kan jag lova.

Det är lite svårt det där med favoritlag. Under uppväxten älskade jag Kalmar AIK över allt annat, och gör nog fortfarande, och tyckte väldigt illa om de som spelade i lokalkonkurrenten Kalmar FF. När Kalmar AIK sjönk genom seriesystemen tappade jag lite av kärleken och när sedan flytten gick till Malmö så blev Malmö FF laget med stort l. Ny flytt, denna gång till Stockholm och visst var väl Hammarby härliga?

Numera är jag tränare för ett lag i Hammarby och klart att jag älskar Hammarby – det är ju grymt! Och med ett lätt nostalgiskt skimmer och en kollektiv själ i kroppen så ryser även jag när Kentas sång ljuder över Nya Söderstadion när det är dags för match.

Bra, då har vi sympatierna avklarade.

Så Kenta är en fotbollsöl alltså? För mig är det ingen bra kombination – fotboll och öl – men en Kentaöl måste man ju smaka. Så klart!

Smakmässigt är det inga fel på den. Ren i kompositionen, lätt beske-avslutning, en del kola i kroppen och inga kvalmiga, jobbiga fultoner som det är i så många svenska volymlager – rent och snyggt! Och det är klart, den tjeckiska ölkulturen brukar kunna leverera fin öl och så även här.

Dock, det finns en sak som buggar mig med den här ölen och det är just att den är tjeckisk. Kan det verkligen inte finnas något svenskt bryggeri som vill anta utmaningen att skapa en hyllningsölen till en smått legendarisk figur som Kenta? En figur som i mångt och mycket symboliserar ett helt annat Sverige än det vi ser idag, på gott och ont.

Dock, jag tror inte att det kommer hindra Kentapivon att bli en mindre succé. Klart Hammarbys fotbolls-anhängare kommer köpa ölen, njuta av ölen och köpa den igen. Möjligtvis är priset ett hinder – den kostar 25,90 flaskan – men vad gör man inte för Kenta? Eller för de som kommit på själva idén rättare sagt.

Du hittar fler fredagsöl här!

Glöm aldrig klassikerna! Jag har sagt det förut och jag säger det igen – glöm aldrig de som gått före i de svenska ölbryggarkretsarna. Glöm aldrig Nils Oscar, glöm aldrig Nynäshamns ångbryggeri och glöm aldrig Oppigårds – tre bryggerier som varit med och förändrat den svenska ölmarknaden och som fortfarande skapar magiska öl – dag efter dag. Som den här – Golden Ale från Oppigårds bryggeri. 

Egentligen är det enkelt att brygga öl, det vet alla som bryggt hemma. Men samtidigt är det så oändligt svårt att brygga bra, välsmakande öl – det vet också alla som bryggt öl hemma. Dessuto m är det ännu svårare att brygga bra, välsmakande öl gång efter gång och att sedan se till att den smakar minst lika bra när den transporterats, förvarats, hällts upp och smakats av.

Allt det där har föregångarna inom modern svensk ölnäring klarat av och fortsätter att klara av vilket till viss del är en bedrift – det är inte det lättaste att vecka efter vecka leverera kvalitet och god smak i en liten flaska. Om du smakat en del av de nya svenska bryggeriernas öl så vet du hur svårt det kan vara.

Golden ale från dala-bryggeriet Oppigårds är en riktigt bra öl. Inte så att den daskar till med smakstyrka som övergår allt förstånd utan snarare handlar det om en nyanserad, smakrik, kvalitativ och läskande öl som passar perfekt till grillningen, till samtal och till fördrink. Det är en ganska bra mix för en öl.

Om du inte smakat på ett tag så slå till nästa gång du handlar öl, om inte annat för att hylla ett av bryggerierna som lett till att vi har den fantastiska ölkultur vi har idag.

Smaka på namnet bara, Lata dagars IPA! Låter väl som en perfekt sommaröl eller hur? Ja, det är den faktiskt…

Inte bara då förstås, Lata dagars IPA kan man dricka året om och det man då får sig till livs är en engelskt inspirerad öl som bjuder på fruktiga dofter och smaker och en modererad beska som gör susen till mat. Men tänk inte de där storvulna, stort anslagna dofterna och smakerna som du får i en amerikansk IPA eller NEIPA – nej, här är det mer jord och murrighet som ger skjuts till smaken.

Ängöl ja, det är Kalmar-bryggeriet som startade som Ängö kvartersbryggeri men som sakta men säkert växt sig större och flyttat och numera lystrar till det kortare namnet Ängöl. Ett av många favoritbryggerier i min bok, ett bryggeri som sällan ger sig ut på större experimentella äventyr och som sällan brygger öl som skäms för sig.

Testa också deras brittisk-inspirerade ESB vid namn Ljuva Livets Ängöl eller deras belgisk-inspirerade dubbel – det är inte ofta man får smaka en svensk dubbel!

Dryckesvärd!