Den här helgen.

När jag kom hem till Stockholm sent i söndags kväll, och åter fick tillgång till min dator, så påmindes jag om det tidsinställda inlägget om mina nya sänglampor här på bloggen. Det publicerades i lördags, när Stockholm var en stad i chock. Eller ja, hela Sverige var väl i chock? Och jag hade lagt ut en bild på mina sänglampor. Usch så dumt. Men det kunde jag ju naturligtvis inte veta när jag skrev det.

Jag var alltså bortrest i helgen. Min vän Maja och jag fick en resa till Kalix i julklapp av vår vän Jonas, som kommer därifrån. Vi satt på Arlanda express när attacken skedde på Drottninggatan, och hade precis anlänt till flygplatsen när flasharna började trilla in. Kompisar hörde av sig och kollade så vi var okej. Det var vi ju, men Jonas och jag hade precis korsat Wallingatan i taxi. Vi lämnade Stockholm central tjugo i tre. Ungefär en och en halv timme senare lämnade vi stan i ett plan mot Luleå, jag och hunden och två av mina bästa kompisar, och jag var så tacksam över att jag var på väg någon annanstans. Framförallt var jag så tacksam över att jag inte var ensam.

Jag hade längtat efter den här resan. Jag har inte varit i Kalix sen jag bodde där för femton år sen och jag längtade upp, jag ville se min gamla skola och gå på Domus och promenera längs älven. Det var väldigt skönt att vara däruppe. Vi satt klistrade framför teven och hela fredagskvällen men på lördagen hade vi bestämt att vi skulle baka klådda i Ryssbälts bystuga, och det var bestämt sen länge så det var bara att göra det. Att baka klådda var nödvändigt, och det var nyttigt för oss att lämna tevesoffan. Här ser ni det fantastiska gamla köket i bystugan.

Och ugnen och Berit och Jonas och klåddan.

Alltså gud va trygg jag kände mig när jag stod där. Att få stå och kavla ett bröd tillsammans med Berit som bakat tusentals klåddor genom åren och som matade ugnen med ved och vände brödkakorna när det började bubbla i dem. Tillsammans med två ungar och några av mina bästa vänner. 

På väggen hängde ett fotografi av de riktiga klåddentusiasterna i byn. Kvinnor är trygghet för mig. Speciellt kvinnor som kan hantera en deg.

Nu är jag hemma i min lägenhet. Jag har inte varit på Drottninggatan än. Vanligtvis promenerar jag den gatan ungefär varannan dag, jag går över Odenplan, upp Norrtullsgatan och ner på Drottninggatan, med Ines i koppel och ungefär i höjd med Åhlens brukar jag vända och gå hemåt igen. Man har en underbar utsikt över stan där på krönet, högst upp på Drottninggatan. Jag har inte fattat det riktigt, men det är ju hemma. 

Funderar på att gå dit imorgon.