Förlåt

I våras var stugan ute i Grums allt jag kunde tänka på. Jag var där så fort jag var ledig och när jag inte kunde vara där rent fysiskt så planerade jag, ringde hantverkare och fixade material. Jag blev lite manisk kan man säga. Och då går allt så väldigt lätt.

I våras hade jag också en kille som var nästan lika engagerad i bygget på Nydalen som jag var själv. Det tror jag aldrig har hänt mig förut. Jag har alltid känt mig ganska ensam om det där stället. Det var mammas och pappas projekt först, sen bara pappas, sen pappas och mammas och mitt, och sen mammas och mitt och Görans. Nu börjar mamma och Göran prata om att de inte orkar så länge till. Så då är det väl bara mitt. 

Men så träffade jag en man, en underbar man, som älskade det där stället lika mycket som jag. Och som hade tusen idéer, samma smak och intressen, och hur många gamla loppisfynd som helst. Inga projekt var för omöjliga för honom, inget av mina förslag slogs ner. Han uppmuntrade och förbättrade dem. Han hade dessutom en jättestor bil. MAN KUNDE FÅ IN ETT BADKAR I DEN.

Så gjorde vi slut. Och med honom försvann liksom den där lusten att ta mig an, i princip, vad som helst. Det fanns inget tak i honom. Det fanns inget tak i mig. Nu är tak det enda jag ser. Nu är mamma den enda jag lyssnar på och hon har alltid bromsen i av gammal vana. Snickarn svarar inte när jag ringer. Poolen är kall. Det är höst och jag är i stan. Och ensam. Av det blir det inte så många inspirerande blogginlägg. Som ju var meningen från början.