Lycka är en liten Lerin

Jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt var jag kompis med Lars Lerin. Jag intervjuade honom för typ åtta år sen för DN, och sen höll vi kontakten. Man blir liksom lite kär i Lars när man träffar honom. Han är som ett litet flyktigt skogsväsen, och så plötsligt står han i ens vardagsrum med skor och hår och andedräkt och allt annat som följer med en människa.

De senaste tre-fyra somrarna har Lars och hans man Junior firat midsommar ute på landet med mig, mina kompisar och mamma och Göran. Jag har alltid som ambition att ha såna riktiga backantiska tillställningar, jag vill att alla ska slänga av sig kläderna och röka pipa eller vad de nu har med sig, jag vill att vi alla ska somna i samma säng, men mestadels spelar vi kubb och gitarr och dricker bål och dansar. Det är riktigt bra midsomrar ute på landet. Har man haft en bra midsommar så blir nästa också bra, för då vet folk att det är värt att sätta sig i bilen och åka hela vägen från Stockholm. Det är en bra blandning av folk.

Lars är en väldigt generös person så han brukar alltid ha med sig någon liten gåva när han kommer, i somras hade han en hel gravad lax men jag har också fått böcker och skivor och vid två tillfällen har han kommit med en målning i handen. Av någon anledning så tycker han att kalhyggen och jag passar bra ihop (och utan att ens ha legat med mig!) så jag har två akvareller föreställande kalhyggen. Den här fick jag senast. Den ska ramas in nu. Jag är lite dumsnål, tycker att det är så dyrt att gå iväg till en riktig ramaffär och fixa det så jag har köpt ramar på Åhléns men det blir liksom inte bra. Och om man nu har turen att ha fått ett kalhygge av Lars Lerin så kanske man ska unna sig en riktig ram. Det är väl det minsta man kan göra. Vet inte varför jag är så dum och jag hatar snåla människor, de kan dra åt helvete.