Fars dag

Jag kan inte minnas att vi någonsin har gjort en stor grej av Fars dag i min familj. Kanske för att pappa sällan var hemma? Eller så hade vi inga såna traditioner riktigt bara, vi gjorde ingen stor grej av Allhelgona heller. Alla vi älskade levde ju fortfarande. Förutom morfar, men han låg på kyrkotråden i Lima.

Sen dog alla nära under loppet av två år. Först dog min morbror Peder, knall och fall. Sen dog farmor och farfar, med en månads mellanrum. Sen dog mormor när jag var på semester på Cypern med min kompis Lina. Mamma berättade samma kväll som jag kom hem, men då hade mormor redan varit död i två veckor, mamma ville inte förstöra min semester. Jag gick ut den kvällen. Jag hade en blå skjorta och blont hår, smala bruna ögonbryn och brun läppenna och ett sönderbrunbränt ansikte. Jag la undan sorgen den kvällen och gick ut. Och så har jag nog gjort sen dess. Gjort något annat. Tänkt bort det ledsamma. Målat om vardagsrummet, rensat en rabatt, bjudit in folk på middag. Efter begravningen i torsdags ställde jag mig direkt och lagade jag middag till min styvbrorsa och hans tjej, och mamma och Göran då förstås, och min kompis Andreas.

Sommaren då min pappa dog levde jag i ett konstigt rus. Jag drack mycket, men det var något annat också, en känsla av att allt var på låtsas och att den där sommaren aldrig skulle ta slut, att den skulle hålla på i många år framöver. Det här var inte jag, det var inte mitt liv. Inte mitt hus och inte min pappa som hade tagit livet av sig.

Jag gjorde mitt bästa för att få tiden att gå. Det var alltid folk runtomkring mig. Jag hade inga problem med att be om hjälp, jag ringde mina kompisar: kom och hjälp mig! Men när de väl kom ville jag inte sitta där och gråta, jag ville bygga saker, eller riva saker, eller planera storslagna fester och utflykter. Jag ville inte vara där. Jag var livrädd för att känna efter.

Det är sex och ett halvt år sedan pappa dog. Jag var inte vid hans grav på Allhelgona. Jag påverkas inte särskilt mycket av att det är Fars dag och att jag inte har någon pappa att fira. Det är helt andra saker som gör mig ledsen, nu när jag kan tillåta mig att vara ledsen. När jag inte behöver göra allt jag kan för att låta bli att tänka på honom. Nu kan jag bli ledsen över att klockan är kvart över tio på förmiddagen och jag precis har slutat jobba, för vid den tiden brukade jag alltid ringa honom när jag satt i bilen på väg hem och vi pratade hela vägen till Danvikstull. Jag blir ledsen när jag är på landet, för han är fan i varenda vrå därute och jag vill veta vad han tycker, jag vill att han ska säga att det är fint. Jag vill att han ska träffa min hund. Jag vill att han ska se hur bra mamma och jag har det tillsammans, jag vill att han ska höra hennes skämt. Hon är så jävla rolig min mamma, men jag är rädd att pappa missade det för hon var inte riktigt sig själv med honom. Och det är jag fortfarande så arg på honom för.

Jag saknar att fira jul med honom. När pappa klev genom dörren på Konduktörsgatan på julafton och var nyduschad och luktade Jockey och hans stora håriga hund rev ner juliljusen och skrynklade mattorna. Kontrasterna som följde med honom, hans dumma respektlösa envishet att röka sina hemmarullade cigg var fan han ville, trots att han var i någon annans hem. Hans sätt att prata över huvudet på Göran, som om han inte var där. Men samtidigt hans barnsliga glädje när han fick något som han inte visste att han önskade sig. Hans charm, som oftast hjälpte honom att komma undan med allt.

Jag saknar hans vänner och ställena som var våra. Olika liv som vi hade tillgång till, han och jag. Nuförtiden åker jag bil med mamma och Göran. Vi åker helt andra vägar. Vi kommer inte in på samma ställen som pappa och jag. Vi åker förbi husen som jag tycker mig äga rätten till.

När någon dör blir man väldigt mån om att de aldrig ska glömmas. Lars-Erik Hellquist måste få finnas kvar. Jag gör upp lite med honom varje dag. Han var bra och han var dålig. Jag saknar honom samtidigt som jag ibland kan känna lättnad, för han kunde vara så jävla jobbig. Jag kan säga det, för han var min pappa. Jag kände honom och han är en del av mig.

Jag kan säga det, men du säger inte ett ont ord om honom för då kommer jag att slå dig på käften.