Kärlek på lasarett

Svensk sjukvård alltså, jag blir fan tårögd. Mitt dygn här på St Görans kostar mig 100 kronor.

Jodå, operationen gick bra och nu ligger jag och myser på avdelning 34. Och jag känner mig så otroligt tacksam över att vi har det på det här viset i Sverige. Hur kan man tjafsa om skatter när man har det såhär bra? Jag tror inte att det är sant. Personalen är helt fantastisk, allt är rent och snyggt och tryggt.

Det kom in en sjuksyster tidigare (ni är hjältarna, jämt, jag älskar er) med en meny på mat som jag kunde beställa. ”När du vill, det är bara att ringa på klockan!”

Jag beställde sparrisgratinerad torsk.

Det är kanske inte så konstigt att jag är så glad över att ligga på sjukhus, jag har ju ingen livshotande sjukdom, eller ens särskilt pinsam. Förutom själva tillvägagångssättet så är en bruten fot inte mycket att skämmas för. Men ändå, jag tänker passa på att njuta.

 

 

Foten i nytt ljus

Andra saker jag är tacksam för:

Kakan, som följde med mig till operationen idag och charmade hela avdelningen samt dokumenterade allt på snapchat.

Mamma, som tar hand om Ines och torkar mitt köksgolv i detta nu.

Tiden över som jag kan använda till att komma ikapp med lite grejer på farmen. Jag bara farmar och farmar om dagarna och stannar inte upp för att se det vackra i mina pixliga kossor, men nu har jag tid att strukturera upp stället och möblera om bland slott och stallar. Välbehövligt!