Slut som människa

Har haft världens längsta dag känns det som. Först det gamla vanliga, tre och en halv timme direktsänd radio, som jag av någon anledning vägrar att se som riktigt arbete för det är ju så roligt, men vafan! Man är faktiskt helt slut efteråt. Sen hem och hämta kläder till en plåtning för en tidning som intervjuat mig för boken. Vidare till Söder och fotas, det tog goda tre timmar. Har haft rött läppstift och lösögonfransar (jag är ju helt kal på ögonlocken, tyckte synd om sminkösen men hon hade ett fantastiskt tålamod och limmade på fransar så att jag såg helt normal ut!) och poserat mot jättestora väggar med pappblommor. Fick med mig två hem. Fick tjugo minuter till godo att skicka min krönika till DN, fick skriva klart den där i fotostudion så det var lite svettigt men det gick det med. Kolla va fina blommorna är!

Vidare till Sös för att hämta ut en blodsockermätare som man sätter på armen och så sitter den där, man får en liten dosa som man håller mot mätaren och så läser den av blodsockret. Satt där hos diabetessköterskan, med mina två jättelika papprosor, och kände hur det liksom susade i skallen av lycka. Vilken jävla grej! Att kunna hålla koll på sitt blodsocker utan att behöva sticka sig i fingrarna tjugo gånger om dagen. Framtiden!!!

Sen satte jag mig på fyrans buss, med blommor och kaftaner och dator och lösfransar, och åkte och hämtade den lilla taxen som hade legat och latat sig på en solig uteplats hela dan, och sen gick jag hem och däckade i soffan. Tänker inte göra ett dugg mer idag. Ni får höra om helgens misslyckade projekt en annan dag. Tack för mig.