HEJ TRISTESS

Alltså jag har så tråkigt nu så jag blir liksom förvånad. Går det att ha såhär tråkigt när man är vuxen? Det är förvånande att jag har den tiden.

Min mamma (som jag konstant går omkring och oroar mig över för att hon ska dö, jag tänker på döden konstant om somrarna, har gjort sen jag var liten) blir orolig för mig, min orkeslöshet, och försöker hitta på saker att göra. Igår kom hon in på morgonen med en kopp kaffe och ett förslag att vi skulle åka till Sliperiet i Borgvik och äta lunch.

”Vi gör en liten utflykt! sa hon. Det finns en antikaffär där!”

Så vi satte oss i bilen och for. Gud vilken tur att jag har bil alltså.

Antikaffären var välordnad och jag hittade en lampa till fågelhuset och en present till min kompis Fredrike, som har köpt ett stort hus som hon håller på och inreder nu. Sen åkte vi vidare till den gamla handelsboden och där köpte jag några fina handgjorda borstar som jag senare på dagen drog över min nakna kropp så huden yrde i ett stort vitt moln.

Jajajajaja det var mysigt och mamma bjöd på jättegod lunch på Sliperiet men jag kan inte släppa att mitt ex la ut en bild på insta där han kysser sin nya tjej och nu ska jag iväg på en återförening med mina högstadiebästisar och jag är den enda som inte har minst två barn. Jag känner mig låg. Som att livet står still. Som att ingen kommer att älska mig och om någon mot all förmodan gör det någon gång i framtiden så kommer jag inte att kunna ta vara på det.