Mamma är en dålig pojkvän

Förra våren åkte jag i skytteltrafik mellan Stockholm och Grums. Jag åkte ut till landet varje ledig helg, ibland hade jag med mig kompisar men oftast mötte jag upp min dåvarande kille därute. Han körde upp från Göteborg i sin hantverkarbil med plats för verktyg och loppisfynd. Och vi grejade. Satan va vi höll på.

Vi målade, möblerade om, rensade sly, eldade, byggde, planerade. Ingenting var omöjligt! Jag kunde fråga honom: kan vi bygga en pergola över hela hundgården? Och han svarade: såklart vi kan, ska vi inte även….? och så kom han med tjugo andra skitbra idéer. Vi hade så jävla roligt alltså.

Jag har ingen som riktigt kan fånga upp mina idéer nu. Mamma är liksom inte samma sorts bollplank. Om man nu inte med bollplank menar ett avgrundsjupt hål varifrån inget någonsin studsar tillbaka. Hon är bra på andra sätt, mamma. På de flesta andra sätt faktiskt. Men just det här med att odla min ogräsartade förändringslusta, det är hon riktigt usel på.