Opiumkatten

Det här är min opium-katt. En fin pjäs med ett smutsigt förflutet.

Jag köpte henne på Metropol när jag precis hade flyttat in i lägenheten. Oklart varför. Det var ju inte som om jag led brist på porslinsdjur. Men hon fick flytta hem till mig i alla fall.

Katten, som är i porslin, är tydligen en gammal opiumkudde. Alltså en kudde som användes i de kinesiska opiumhålorna, hård nog att hålla en slö nacke på plats och samtidigt såpass låg att det bara var att vrida skallen lite åt sidan för att med läpparna leta efter pipan (?) och dra tillräckligt många bloss för att sedan tillfredsställd återvända till Opiumkatten.

Nu står hon stackaren i mitt svenniga, småborgerliga fönster. Hennes ena öra har fått sig en törn efter sommargästerna. Det är den enda katt jag har för tillfället. Isa är fortfarande borta. Det ringde ett barn till mig häromdagen och sa att han hade hittat Isa. Hans kompis satt på en bänk och höll i henne, sa han. Jag flög upp ur sängen, foten till trots, och var beredd att slänga mig i en taxi. Men så kom jag på att be dem ta en bild först, så att jag var säker på att det var hon. Det är många folk som hör av sig om Isa, men när de skickar bilder på henne så visar det sig att det inte är hon.

Han ringde upp sen, barnet. Han hade inte lyckats ta någon bild, katten hade krängt sig ur greppet och sprungit iväg. Jag började gråta. Jag saknar henne så jävla mycket.