Tavlor

Jag äger nog hundratals tavlor. Det är nog det som jag har mest av, av allt. Jag älskar att köpa tavlor.

 

När jag är på loppis dras jag nästan omedvetet till tavlorna, jag bläddrar alltid bland affischerna på ÖB, jag kollar alla Stockholms nätauktionshus efter litografier, akvareller och etsningar. Ändå är jag aldrig nöjd med vad jag till slut hänger upp. Det ser för krystat ut. För plottrigt, för medvetet, för gammalt, för nytt, det stämmer inte ihop. Jag fattar inte vad jag gör för fel. Det är få saker som är så viktiga i ett hem som det man bestämmer sig för att hänga på väggen. Tavlorna kan lyfta ett helt rum, eller förstöra det.

 

I julas var min kompis Kakan med på en basar där konstnärer av olika slag sålde sina verk. Jag och Kakans tjej Hanna sålde glögg och lussebullar. Men jag tog mig mycket friheter, det gjorde jag. Medan Hanna krängde fika till trendiga småbarnsföräldrar så brände jag allt jag hade hos fotografer, smyckesdesigners och keramiker. Då köpte jag följande tavla av min gamla DN-kollega Sofia Runarsdotter:

 

Det är en helt underbar tavla. Den är stor, det är en skog på den, den känns hemma fast ändå långt borta, den har en fin ram, jag gillar Sofia, den är perfekt. Vi är dessutom buksystrar, Sofia och jag.