Gnocchi och Jonas och Grey Gardens

En jävla fin kväll har vi haft här hos Hellquists. Jonas kom förbi, med chianti och mjölig potatis. Och snus.

Vi hade bestämt oss för att göra egen gnocchi med salviasmör, och till efterrätt skulle det bli irländsk äppelkaka för det såg jag Donal Skehan göra på fyran tidigare idag. Donal gjorde även Irish coffee så då fick det bli det också hemma hos oss.

Men först gnocchin. Jonas och jag knådade och rullade och grejade i gott och väl en timme och konstaterade att italienska hemmafruar hade alldeles för mycket tid, på den tiden då gnocchin uppfanns. Koktiden är ju inget att diskutera, man slevar upp dem när de flutit upp till ytan, och sen blandar man dem med en underbar dekokt av smör, lök, salvia och hönsbuljong. Men själva knådandet? Herre. Vi är ju viktiga människor mitt i livet.

Mitt i matlagningen fick jag skåpet sålt också. Ebba och hennes kille har precis flyttat in i en ny lägenhet och behövde förvaring. Hon hade swish, och det är det som händer här på bilden. Gulliga människor och SKÖNT att bli av med skåpet.

Ines små tassar passade perfekt för att forma gnocchin, eller ”klimpen” som mamma kallade det. Och det är ju ganska precis vad det är. Klimp.

Vi åt oxfilé till men det måste man ju inte. Vi gjorde det och det var gott. Jävligt gott.

De enkla smakerna av lök, smör och salvia. Och parmesan, icke att förglömma. Jonas ville gärna prata om gnocchin som små moln. Små smörslungade moln som gick lätta fjät (mamma ville gärna vara med där på aforismerna efter en Irish coffee).

Den irländska äppelkakan, recept finns här (men vi lade till kardemumma och mandelmassa), blev helt fantastisk och avnjöts i sängen med vaniljglass och Irish coffee, sa jag att vi drack Irish Coffee?, och nu är vi  alldeles utslagna av Irish coffee och tidigare nämnda maträtter.