Gravidchock i pepparkakeland

Min vän Ramona, Rally-Ramona, är på tjocken! Fattades bara. Det verkar vara det naturliga steget att ta för folk över trettio som lever i en relation. Jag är inte bitter. Inte alls.

Men jag kräver fortfarande att få mitt MITT! behov av uppmärksamhet tillfredsställt, så i helgen skulle vi bygga pepparkakshus, Ramona och jag.

Jag köpte på mig en massa julpyssel också, ifall vi skulle bli klara tidigt med pepparkakshusen. HAHAHAHA. Klockan ett hade Ramona lagt sista handen vid sitt. Ungefär tre timmar tidigare hade jag gett upp.

Ramona har aldrig brytt sig särskilt mycket om julen, hävdar hon själv. Hennes familj har aldrig varit några stora julfirare, och julpyssel tycker sig Ramona aldrig ha haft tid med. Men i år är det annorlunda. Hon skyller på graviditeten. Första advent satte hon sig och band sina egna jävla dörrkransar, sedan planterade hon hyacinter i varenda bytta hon kunde hitta och hängde upp julstjärnor i varenda fönster. Ramona bor i ett stort herrgårdsliknande hus utanför Kil, och det där huset är som gjort för att fira jul i. Det var riktigt imponerande när jag klev in bakom de kransbeklädda dubbeldörrarna. Själv har jag inte ens fått upp en ljusstake.

Ja så var jag lite avundsjuk där ett tag. Men det fanns det inte tid till. Nu skulle vi baka pepparkakor.

Ramona gjorde en konstig deg som inte var lika god som vanlig pepparkaksdeg men som skulle vara mycket tåligare och bättre lämpad att bygga hus av. Sen skrev hon ut husritningar på nätet och började knåda och kavla.

Det är konstigt med julpyssel. Jag kan gå igång så mycket på det i tanken, men när man väl sitter där och försöker limma tomteluvor på träkulor så känns det liksom… ansträngande? Engagemanget kommer och går, jag tycker mig ha märkt att det hjälper en aning om man dricker en konjak till samtidigt. Inte för att det gör tomtarna snyggare.

När alla delarna till våra pepparkakshus var gräddade var det så äntligen dags att garnera. Det gick skitbra, till en början. Men när jag skulle göra den ena sidan på taket sprack spritspåsen och allt rann ut, jag försökte rädda det så gott det gick men där räckte konjaken liksom inte riktigt till. Jag tappade farten. Men Ramona var okuvlig! Hon limmade ihop sitt hus med en sån imponerande kämparglöd, kristuren flödade, non-stopen hoppade ur händerna på henne, tungan rätt i mun och mitt i allt erbjöd hon sig dessutom att grädda nya takdelar till mig så att jag kunde vara med i glädjekalaset.

Då var klockan kanske halv ett och jag var dödstrött. Jag avböjde vänligt och hjälpte istället till att färdigställa Ramonas hus. Jag gjorde en gran som kunde stå utanför. Hade köpt granformar på Panduro som man skulle sätta ihop, av kanske tio gräddade granar så lyckades jag få en att stå. Sen försökte jag limma ihop den med kristyr, det blev skitfult. Ställde ändå dit den.

På söndagsmorgonen hade Ramona:

1: plockat bort min gran

2: skrivit ut ritningar på en riktigt monsterpepparkakshus i flera våningar, med höga sekelskiftesfönster och franska balkonger

När jag lämnade henne framåt kvällningen hade hon precis tagit ut sista plåten med alla delarna till de franska balkongerna och skulle väl börja spritsa. Och vad jag vet sitter hon där än idag.