Kraften i tron och hoppet

Ligger i min säng i stan. Det är det jag gör mest, när jag är i stan. Det är tråkigt, det är det, men snart kommer mina bästisar över på middag och medan jag ligger här så händer det ändå saker ute på landet.

Min kompis Andreas har fixat en diskmaskin till mig. Hans jobbarkompis river ur sitt kök och ville inte ha den längre så Andreas fick den gratis. 

Disken är ett kapitel för sig ute på Nydalen. Eftersom det är fest var och varannan dag där under sommaren, med stora frukostar den följande morgonen för alla gäster, så växer sig diskberget enormt och mina väluppfostrade besökare står med gula plasthandskar och kämpar sig igenom det, för jag gör det inte. Jag hatar att diska. Och min smärttröskel för äckel är tyvärr skyhög. Disken kan ligga där och ruttna, bokstavligt, och jag har inga problem att vända ryggen mot den och gå och lägga mig igen. Det är faktiskt en otroligt förmåga jag har. Att vända ryggen mot disk. Det är likadant hemma i stan. Disken har inte en chans. Och det luktar. Det är bara när jag får nytt besök som jag känner mig stark nog att ta tag i den, nu har jag till exempel lagt lite gamla snuskiga kräfttallrikar i blöt, för alldeles strax är Jonas och Maja här. Det luktar död.

Så. Med den här nya diskmaskinen hoppas jag att ett nytt kapitel börjar skrivas ute på Nydalen. Det måste det. För när jag åkte därifrån igår stod en stekpanna med pasta carbonara kvar på spisen och i vasken låg de intorkade tallrikarna och glasen och byttorna med gräddsås. Det kommer ha göttat till sig riktigt ordentligt tills jag kommer ut nästa gång. Det är en diskmaskin eller en riktigt pedantisk man som behövs. Och jag slutar aldrig tro på kraften i en redig diskmaskin.