Vilken jävla dag

Jag tror aldrig jag varit med om en mörkare novemberdag. Det var mörkt när jag vaknade. Mamma gav mig frukost på sängen.

Sen åkte vi på begravning. Jag har varit på många begravningar i mitt liv men jag har sällan gråtit på dem. Det är nästan det som jag tycker är konstigast med mig själv, varför gråter jag inte mer? Kanske för att det förväntas, kanske för att alla andra gör det och att jag känner att jag behöver vara stark eller nåt?  Men som sagt, jag förstår inte.

Idag grät jag. Allt var grått i Grums, det var fuktigt i luften och kyrkan var upplyst av gömda strålkastare och vi fick ett begravningsprogram i handen när vi kom in. Och på framsidan en bild av Fredrik, som jag har känt i hela mitt liv. Som är borta. Han log. Han satt i någons kök med bar överkropp, han hade precis fått sitt hår klippt av någon jag inte känner.

Det var en vacker begravning.  Om man nu kan säga att något sånt är vacker. Men att se en mamma begrava sin son, det är fan mer än jag klarar av.