Uteköket in the making

När jag satte mig på tåget till Grums den här gången så hade jag samma känsla i kroppen som när jag var liten och det var skolavslutning. Så förväntansfull, allt är möjligt, konstigt att affärerna har öppet som vanligt när det är en så stor och viktig dag? Stackars folk som inte slutar skolan idag utan jobbar vidare på sina tråkiga jobb. Ja lite så.

Snickaren plockade upp mig på stationen i sin gigantiska snickarbil och så drog vi ut till landet.

Vi var tvungna att tömma bilen på verktyg innan vi åkte in till Grums för att handla allt som behövdes till uteköket.

Vi handlade mursten och bruk, så skönt med en redig bil så det bara är för trucken att lasta på!

Sen drog vi ut igen. Och började jobba.

Först fick vi ta bort den jättelika skitfula plåten. Jag skruvade ut tusen skruv kändes det som. Sen fick vi såga av bräderna så att vi kunde sätta bleckplåten under. Har alltså handskats med en handsåg! Med varierande resultat. Mestadels bra.

Rasmus, som snickaren heter, är en jävel på att jobba. Har aldrig varit med om en människa med så mycket energi. När solen gick ner i fredags hade han murat upp den första raden. Det blir gott om skåp och förvaring. Så trött på att springa med tallrikar och glas från huset, bättre om allt är på samma ställe.

Ska jag kommentera vädret vi har haft? Nej, jag skippar det. Jag konstaterar bara att den jag älskar varenda liten sekund av den här semestern. Jag somnar som ett litet barn på kvällen. Grillar i solen. Röker en Gauloises när andan faller på. Lever life. Här är mamma.