Kaffe och smörgås och ranunkler

Förra veckan var jag ledig en helt vanlig tisdag. Jag hade sett fram emot den där tisdagen, trots att jag egentligen inte gillar att vara ledig mitt i veckan, jag tycker att det är bortkastat, ingen annan är ledig och jag brukar inte ta vara på det, jag jobbar hellre.

Men den här tisdagen gick jag upp klockan halv tio, duschade, packade ner datorn och gick och satte mig med hunden på ett kafé. Jag åt en god smörgås och drack en god kopp kaffe, och sen satt jag och jobbade lite medan Ines snusade på min kappa på sätet bredvid mig. Jag fick till och med ganska mycket gjort.

Ja detta är ju inget världsomvälvande på något sätt, det hör jag, att jag satt med min dator på ett kafé en tisdag, men för mig var det liksom det ändå. Jag stör mig så ofta på folk. Varför sitter de överallt med sina jävla kaffekoppar och liksom fungerar i samhället, jag stör mig på att de kan njuta av att fika, jag blir avundsjuk? För jag gör aldrig det själv. Jag tycker att det är ont om vanliga dagar, mina känslor är nästan aldrig vanliga, det är upp eller så är det ner.

Men så var det en helt vanlig dag, just den dagen. Och det var trevligt.

Efter kaffet och smörgåsen så gick jag och köpte ranunkler och tyckte att livet var ganska trivsamt när jag satte ner blommorna i vaser och lyssnade på en podd samtidigt, och sen åt jag middag hos mina grannar och kom hem i tid och sov gott och vaknade dagen därpå och gick till jobbet. Inga konstigheter. Ingen flykt. Inga inre stormar överhuvudtaget. Jaha. Skönt.