Nydalen revisited

Imorgon åker jag tillbaka till landet och jag ska vara helt ärlig, jag tror fan inte att min kropp hade pallat en dag till i stan. Är inne i nåt konstigt skov, kopplar liksom inte av en sekund. När jag tänker på sommaren inser jag att jag har gjort precis det som jag hade planerat att göra, nämligen vara ledig, inte dra igång något projekt, inte låta hjärnan gå på högvarv, inte hittat någon ursäkt att vara någon annanstans. Jag har haft tråkigt. Jag har haft rutiner. Jag har kollat på teve och gått och lagt mig tidigt och sovit hela nätterna och vaknat utvilad. Jag har ätit min jävla yoghurt och samma granola och gud va ospännande och gott det har varit.

Och så kom jag tillbaka och började jobba och jag älskar mitt jobb men det satte mig i en helt annan andning. Jag har ingen aptit, jag sover dåligt, jag har ont i huvudet och stressad och jättejätteaktiv hela tiden. Ja jag vet Kakan Hermansson, du är övertygad om att jag har adhd. Men i väntan på diagnos kan jag väl tillåta mig att förundras över hur olika det kan vara från vecka till vecka. Idag har jag varit så sjukt effektiv och hög typ? Alltså jag känner mig glad, men får aldrig ro.

Så det ska bli väldigt skönt att komma tillbaka till Nydalen, till mamma och lilla Ines som är kvällstrött och vill ligga på mig så jag måste va stilla.

Det här är inget klag. Tror jag. Jag bara sammanfattar lite för mig själv. Nu måste jag sova för imorgon ska jag tatuera Kakan i sändning. Ja det rasar på som sagt. Kommer däcka på tåget.