Nydalens historia på besök

Igår när mamma och jag höll på att sätta ner några rosor som jag köpt, gula och rosa klätterrosor som förhoppningsvis ska fylla ladans södervägg om några år, så la vi märke till en bil som krypkörde förbi husen. Så trevligt, tänkte vi, att någon i hela jävla världen har vett att köra sakta över en gårdsplan, tack för det! Men så kom bilen igen, den hade bara varit nere hos grannen och vänt, och på vägen tillbaka så såg vi hur folket i bilen FILMADE VÅRT HUS. Fortfarande krypkörandes, men med mobilen i högsta hugg. Ja då tände jag till såklart. Gick efter bilen, och när den stannade så frågade jag inte särskilt vänligt om jag kunde hjälpa dem med något?

En kvinna gick ur bilen och ursäktade sig. ”Vår mamma bodde i det här huset för längesen, sa hon, och nu ville vi se hur det såg ut”.

Jamen herregud. Varför sa ni inte det direkt!? Kom in!

Så de parkerade och mamman klev ur bilen och hon var närmare 90 år och berättade att hon hade bott här när hon var 17. Hennes familj  hade flyttat hit på 40-talet från andra sidan sjön, och här hade de bott i tio år minst, med kor och häst och grisar och fyra barn. Hästen hette Prima, berättade den gamla kvinnan, och hon hade stått i ett stall borta där gräsmattan blir äng. Och hennes pappa hade varit så rädd om Prima, när de hade varit ute i skogen och arbetat hade pappan dragit mer än hästen, som mest hade gått bredvid. Det var ett skämt såklart men de sa lite om hur hästen hade haft det och det gjorde mig glad.

Vi tog ett varv i trådgärden, Nydalens nya invånare och så de gamla, och kvinnan pekade ut var visthusboden hade legat (ungefär där syrénbersån står nu) och så frågade hon var vedboden som hennes pappa hade byggt hade tagit vägen. Och då fick jag säga att min pappa hade rivit den, precis som han rev den gamla jordkällaren och den fina verandan på torpet, men jag lovade henne att jag skulle återställa åtminstone verandan.

Hon var inte särskilt nostalgisk när hon gick omkring där, utan mer nyfiken och saklig, när vi gick in i köket redogjorde hon för den tidens inredning och vi kom fram till att de gamla hörnskåpet som stått där på hennes tid fortfarande finns kvar, fast i en annan färg. Sen visade hon oss sitt gamla rum, vilket numera är en del av vardagsrummet, närmare bestämt Görans del för där sitter han i en skön stol och glor på teve somrarna igenom. Där hade hon bott. Vardagsrummet brukade vara två rum, det syns fortfarande i taket, och i hallen, visade hon, hade de haft skafferiet under trappan. Genialt ju! Det är bara en mörk skrubb nu där mamma har ställt ett bord och två munkstolar men vem fan vill sitta där i  mörkret? Så jag bestämde mig för att återställa skafferiet där, men jag har inte riktigt clearat det med mamma än.

Hon var helt klar i huvudet, tanten, och jag ville behålla henne där ett tag kände jag. Jag ville fråga henne så mycket, jag ville veta vad för slags tapeter hon hade inne på sitt rum, och vad de åt om kvällarna vid det stora slagbordet i köket, men hon var på genomresa och jag kunde inte gärna lägga beslag på henne bara sådär. Men jag skrev upp det hon sa på en lapp, och nu har jag skrivit det här också, och hennes dotter lovade att skicka över gamla bilder på torpet och dess invånare, för det visste hon att hennes mamma hade någonstans.

När de hade åkt så satte mamma och jag ner rosorna i pallkragar och det blev helt okej. Vi planterade några krusbärsbuskar också längs ladans långsida, och det såg rätt bra ut – som om de alltid hade stått här, men jag kunde inte sluta tänka på hur det måste sett ut här en gång i tiden, med stall och hagar och visthusbod och jordkällare. Jag längtar efter att få se de där bilderna.