Huset – så började det

Första gången jag såg huset hade jag en tre månader gammal August i famnen. Det var sommaren 2015 och så fruktansvärt varmt. Bilens air condition gick på högvarv. En lång stund satt jag kvar i bilen och väl ute flydde jag först med knytet i famnen till husets källare, precis utanför bildörren. Väggarna var nästan en meter tjocka, i sten.

Källaren var torr och kall och alldeles tyst. Där ute surrade bin och fåglar kvittrade, trafiken hördes svagt från Svinningevägen. Men i källaren var det som vakuum. Knäpptyst. Jag tittade på de grå stenväggarna och funderade på om det inte borde kännas lite läskigt att stå ensam i en källare i ett så gammalt hus? Det gjorde det inte alls. Det kändes bra. Bra och tyst och svalt.

August gnydde lite och skruvade på sig.

Efter en stund gick jag upp och in det stora huset. Trägolv, kakelugnar, pärlspont… I hallen lämnade jag över August till Patrik och gick själv upp för den branta trappan till punschverandan. Jag såg de stora fönstren och tänkte att så här vackert kommer jag aldrig att bo. Här kommer människor med jättemycket pengar bo. Miljardärer. Lyckliga dom!

Bor man så här kan man väl aldrig vara olycklig?

Av någon anledning (kanske för att inga andra än vi var tillräckligt dumma) vann vi budgivningen. Fast vi inte är miljardärer! Huset blev vårt, med punschveranda och allt, och nu skulle vi bygga våra liv där.

Har vi varit lyckliga sedan dess? Det har vi! Inte på nåt storslaget Sound of music-vis, men på det stora hela. Det har fötts ett till barn till huset, en katt har dött och två nya har flyttat in. Livet pågår här och vi gillar det.

Det sitter förstås inte bara i väggarna, men vi köpte nog faktiskt ett gammalt hus med en snäll själ. Det hjälper nog lyckan på traven, tror du inte?