Saved by the barf

Nu är det fyra och ett halvt år sedan vi skrev på köpekontraktet för vårt hus. Vi flyttade från hipstriga Midsommarkransen i Stockholm, till Åkersberga (som för all del inte heller är särskilt långt från huvudstaden). Min utvecklingskurva har varit brant! När vi flyttade in sa jag till Patrik:

– De där stora verandafönstren ska vi ju byta, gamla fönster är svinkalla. Vilka tycker du vi ska ha istället?

Patrik tittade på mig som om jag var galen, korkad rent av. Och det var jag ju! Man byter inte ut gamla fönster: man renoverar dem. Man byter ut bitar av träet om det behövs, glasar om, kittar om. Man oljar dem när det behövs, vårdar dem.

På det viset kan de fylla sin funktion i många hundra år (ja, det är ju sant, flera HUNDRA år, helt galet när man tänker på det).

Som tur var hade Patrik bättre koll än jag. Han himlade med ögonen och berättade som det var. Att man bara inte GÖR så. Jag himlade väl med ögonen tillbaka och tyckte att han var en hussnobb.

Jag har aldrig gillat när folk säger åt mig vad jag ska, eller inte ska, göra. Då sparkar jag bakut genom att göra tvärtom. På det viset har jag tydligen aldrig blivit äldre än 14 år.

Därför hade både Patrik och huset tur den där gången 2015. Jag hade lika gärna kunnat börja skruva loss fönstren och beställt nya.

Så fönstren blev saved by the bell! Eller tja, egentligen var det väl August som avbröt min framfart. Hösten 2015 var han sex månader gammal och kräktes varje gång jag ammat honom. Vilket man ju gjorde jämt. Hur skulle jag hinna skruva ner några fönster!

Saved by the barf?

Det låter inte alls så värdigt som det borde.