Dag tre i sängen

Jag minns en gång när jag fick vinterkräksjukan. I ett dygn var jag helt utslagen, alltså totalt orörlig, jag bara spydde och grät. Mådde så illa att kroppen krampade. Jag bodde ihop med min kille då, och jag minns att jag tänkte ”Gud vilken tur att vi inte har barn!”. Eftersom jag inte förstod hur man skulle klara av att ta hand om ett barn när man mådde som jag gjorde. 

Jag tänkte också ”Gud vilken tur att jag har honom”. För han tog hand om mig. Han blev också sjuk förstås, ett halvt dygn senare var det hans tur att gråtkräkas, och jag tog väl hand om honom så gott jag kunde. 

Sen skingrades sjukdomsdimmorna och allt återgick till det vanliga, och jag slutade väl vara tacksam över såna vardagliga saker som att det är skönt med någon som byter ens spyhink och köper Alvedon.

Nu ligger jag hemma med bruten fot. Jag har fått kryckor men att använda dem går outsägligt långsamt, och jag kan inte låta bli att stödja lite på foten ändå, fast jag inte får. Jag fick inte med någon sån där socka med sula så jag är barfota och det är kallt och foten värker och långpromenader med Ines är liksom inte aktuella.

Så jag får förlita mig på mina vänners goda vilja. Hunden måste ju få komma ut. Och vännerna kommer, det gör de, för jag har världens finaste vänner. Men det slår mig hur utlämnad man blir när det händer något, när man råkar ut för en olycka och behöver hjälp. Jag fick fylla i ett papper inför operationen, jag fick svara på hur jag lever – om jag bor själv eller om jag har någon som kan hjälpa mig. Jag bor själv men jag har folk som kan hjälpa mig. Jag är ung och mina vänner har fungerande ben och empaticentran, och jag bor inte fem mil ut i skogen, så under omständigheterna är ju allt under kontroll. Men fan vad det suger att inte kunna gå.

Sällskap har jag i alla fall hela tiden. Hon är aldrig mer än en halvmeter bort det lilla livet och det är jag VÄLDIGT glad och tacksam för.