Hos Hanna får man jobba!

Och det här vet ju folk vid det här laget. Därför tror jag inte att varken Fredrike eller Victor blev särskilt förvånade när idén att gräva upp betongfundamenten till lyktstolparna dök upp efter maten härom kvällen. Jag däremot blev lite förvånad, jag hade ju faktiskt bara tänkt att vi skulle grilla och prata skit.

Men Victor såg så uttråkad ut när den sista grillade zucchinin var uppäten så jag lade försiktigt fram en liten förfrågan. Kan du inte kolla hur djupt de sitter? bad jag honom, och han tog med sig ölen och spaden och gick ut i det höga gräset vid tomtkanten.

Pappa hade ju låtit installera ett par vita lyktstolpar, och dragit el och hela bibban, men jag har aldrig sett lyktstolparna lysa i hela mitt liv så jag kom på att jag skulle kunna använda dem till att hänga mina kulörta lyktor i.

Det gällde bara att få upp dem. Jag har ingen aning om hur stora betongfundament avsett för lyktstolpar är, eller hur mycket de väger, och hade i ärlighetens namn inte heller någon lust att ta reda på det. Så Victor fick gräva. Stark som han är var det ganska snart gjort, så då var det väl inte mer än rätt att han skulle gräva ner dem också. Göran hjälpte till. Han är duktig på att hjälpa till Göran, han kommer in i matchen precis när det svåra jobbet är klart, och så lägger han ett finger på lyktstolpen när Victor lyfter ner den i hålet, och så är det som att Göran har satt dit den!

Under tiden satte Fredrike, jag och deras fyraåriga son Filip i alla lamporna i slingorna. Vi jobbade efter principen röd-grön-gul-blå, och det blev väldigt lyckat måste jag säga.

Barn tycker att det är så himla roligt när det faktiskt händer något annat än att de vuxna sitter och gaggar om folk som barnen inte bryr sig om. Man behöver inte leka med dem, sätt dem i arbete! Kvällen är räddad! Det gäller förresten även mig själv.

Det blev skitbra. Det enda som är störigt är att man inte kan seriekoppla slingorna så det blir en enda lång. För det kan man väl inte? Eller?