Feta gubbar och fylla på dansbandsfestivaler?

Ibland tar man sig för pannan – rätt ofta faktiskt. Inte bara för att det är svettigt på dansgolvet (eller som i mitt fall att bära sexmånaders baby på tanig högerarm).

Men idag läste jag Aftonbladet och hajade till. Den finska feministiska författaren Sanna Sarromaa har alltid dyrkat norrmännen. Enligt tidningen har hon tyckt att de varit det finaste folket i världen, fram tills nu när hon besökte Gran Canaria. Norrmännen var nämligen fulla (va, på en charterresa? Otroligt!). Och det kommer från en finne… De såg ut som typ arbetarklass och hade inte varit hos frisören på länge (ja, hockeyfrillan är fortfarande het hos våra eu-vägrande grannar). Norska männen var halvfeta och tatuerade (för det är ingen finsk man tydligen) och kvinnorna blonda (färgat). Och mest omskakande av allt – de började dricka redan vid lunch. Nu kommer hennes poäng, kanske också den feministisk. ”Gran Canaria är som en dansbandsfestival”. Ni får läsa ovanstående och själv bedöma…

Jag har varit på den största Dansbandsfestivalen som Sverige, ja hela Norden, kan uppbringa, i Malung varje sommar sedan år 2000. Där finns såväl sk arbetarklass som akademiker. Hjärnkirurger buggar med parkarbetare och brunetter med blonderat hår gnussar glatt med tatuerad man. Väldigt få är tydligt berusade på dansbanorna, vill man dricka håller man sig i den sk ölstugan. Min slutsats är två. Ett: den stackars finska förvirrade författarkvinnan har inte sett mycket av världen om man åker till Gran Canaria och blir förfärad av några lössläppta norrmän vid en pool.

Den andra slutsatsen är mer allvarlig. Nämligen synen på dansbandskulturen. ”Som en dansbandsfestival” säger hon nedlåtande, eftersom troligtvis dansband är det värsta denna kvinna vet (Sveriges minst säljande dansband har nog dock med all säkerhet sålt fler skivor än hon sålt böcker, inkl friexemplar).

Detta påminner mig om sångaren i Larz Kristerz, Peter Larsson, som noterade ett uttalande i medierna när det blåste som värst i svensk inrikespolitik; ”nu börjar politiken vara nere på dansbandsnivå”.

Det betyder att något alltså är högre (dvs finare) och dansband är lägre (dvs fulare). Och att politiken då är nere på dansbandsnivå måste ju således vara riktigt illa. Ska jag tolka detta snällt kanske personen i fråga, likt den finska tanten, mest går på bidragsfinansierade evenemang (läs Dramaten eller Operan) där det är fler personer på scenen än i publiken. Då är dansband något synnerligen otäckt. Den får inte en krona i bidrag utan är högst kommersiell. Banden spelar musik så att folk kan mötas och dessutom sälja många skivor (hemska tanke, bäst är att kindpussas över en laxsnitt och lyssna på Nationalteatern alt filharmonikerna). Värst av allt, människor har roligt ”nere på dansbandsnivån”. Och det är farligt på riktigt…

Här är artikeln:
Gran Canaria är som en dansbandsfestival