Vad hände?

”Är det någon som är frisk?” skrev jag sist jag hörde av mig. Då var det fortfarande lite med skratt i rösten, ”vi kanske redan har haft Corona”. Haha. Skoj. Sen fastnade skrattet i halsen.

Vi har varit sjuka och hemma allihop och man vet ju förstås inte om det är en vanlig influensa eller inte. För oss spelar det ju heller inte så stor roll, det är ju våra äldre vi är oroliga för. Vi träffar dem förstås inte nu, men hoppas på att vara friska snart så att vi kan göra det igen.

Det här med att vara hemma med sjuka barn och vuxna i fyra veckor är ju annars en… intressant… upplevelse. Vi pendlar mellan att göra varandra vansinniga och vara sådär härligt nära.

Vi kramas mer än vanligt. Minstingen Olle vill inte sitta själv och kolla Bolibompa, han vill vara i famnen. Intill oss, hela tiden. Pratkvarnen August slutar aldrig berätta om drakar, dinosaurier och sin låtsaskompis Arvid som gör hyss här hemma.

På gott och ont har vi varit med varandra alla dygnets vakna timmar, det är man ju annars mest under semestern.

En dag när jag kände mig lite piggare, klädde jag på mig och följde med Patrik och barnen ut. Patrik spikar staket och jag röjde lite sly, men  satt i ärlighetens namn mest i solen och hostade när han jobbade. Barnen petade med långa pinnar i det överfulla diket och när jag filmade det här klippet var allt bara harmoni.