Är allt gammalt fint?

Måste man älska allt som är gammalt? Nja? En av sakerna jag inte är så himla stingslig med att ha kvar, eller i alla fall ha framme, är tapeter.

Är det väldigt gamla tapetlager tycker jag förstås att man ska spara dem (att sätta gips ovanpå spännpapp kan vara en lösning. Eller ny spännpapp såklart! Det här pratade vi förresten om i Byggnadsvårdspodden: är gips en byggnadsvårdsmässig dödssynd?) Men tapeter tycker jag i övrigt är slitlager. Jag vill ha en tapet som vi trivs med, inte en som vi står ut med bara för att den är gammal.

Jag älskade hur som helst inte den här gröna tapeten med handkontroller på (??) från 1980-talet. Någon kommenterade en bild jag la upp på stories – de hade haft samma och kallat den för playstationtapeten. Haha! Jag gillade den aldrig, färgen fick mig att känna mig kvävd och mönstret fick mig att tänka i termer av Rorschachtest. No good. När barnen började riva ner några våder, på eget initiativ, blev jag därför inte jätteledsen. Det blev istället dags för en quick fix.

Vi ångade ner tapeterna och målade på skivan under. När vi om några år kommer till den ”riktiga” renoveringen av övervåningen kommer vi troligen att byta isolering och ta ner skivorna, sätta upp en fin tapet. Men det dröjer. Prio noll.

Under tiden får vi titta på den här fina smutsrosa färgen istället. Emulsionsfärg från Kulturhantverkarna färg som heter Harmoni & känsla. Innehåller till största delen pigment, linolja, vatten och såpa. Rollas upp superenkelt, funkar lite som en lösare kusin till linoljefärgen. Ska göra ett varv till. Sen klart. Häpp!