Spara vs Slösa

Så mycket planer och tankar i huvudet kring nya huset just nu…

Min chef påminde mig om att det inte nödvändigtvis behöver vara byggnadsvård att riva ut all skräpisolering bara för att: ”Har den legat där i 20 år utan att ha gjort någon skada är det stor chans att den klarar 20 till.”

Han menade att det är resurshushållning att tänka att det som funkar funkar. Och han har ju rätt. Jo. Ja…

Men det är ju inte vad man vill höra när man står som en galopphäst i startboxen redo för att starten ska gå. Ja, fast byggnadsvårdarvarianten då. Redo med kittburken och färgskrapan kanske? 😁🤷🏻‍♀️

Generellt är det nog lätt att man (vi) (jag) blir så övertaggad när man flyttar till ett nytt hus, att man liksom gör för mycket. Och kanske glömmer att det man älskade med huset från början är det man håller på att renovera bort.

Jag tycker det är en lite svår balansgång att göra lagom mycket. Jag har ingen målbild av att något i huset ska vara perfekt, jag gillar inte perfekt, men jag vill i alla fall ha kontroll. Veta att vi gått igenom huset och veta vad vi har kvar att göra.

Mineralullen i är en sådan grej. Och där vet vi också att det på sina ställen inte ser så bra ut med den. Funktionsmässigt alltså. Så risken är stor att den ryker, även om den möjligen hade klarat 20 år till. Eller i alla fall 10? Kanske, det är ju bara spekulationer förstås.

Köket är ytterligare en grej. Fast där är jag ännu ytligare… Får man (jag) säga att man (jag) önskar att köket varit riktigt skruttigt så att det gick att byta ut med gott samvete?

Det här köket går definitivt att fortsätta nöta på (det är fint och skulle bli ännu finare bara av att målas och kunde kanske uppdateras med lite nya knoppar). Ändå bläddrar jag bland platsbyggda snyggkök och drömmer…

Det är inte lätt att vara principfast jämt, nog vet jag hur vi borde göra, ändå VILL jag egentligen göra något annat. Är det bara jag som pendlar mellan att vara materialist som älskar vackra saker, med att vara byggnadsvårdare med klimatsamvete?