Husspöken

Tänk att få leva vidare som ett spöke i sitt eget hus i några hundra år? För all del, jag är inte särskilt kinkig, jag skulle nöja mig med att vara en husspindel eller fluga.

När huset bråkar som mest funderar jag ibland på om han som byggde det här huset sitter på vinden och jäklas. Jag LOVAR att väggarna byter vinklar på pin kiv efter att jag mätt och medan jag sågar taklisterna, för när jag ska spika upp dem passar de ALDRIG. Jag har därför inte många taklister uppe. (Jag inväntar att Någon Annan ska lösa det. Någon Annan är en intressant person, tyvärr inte ofta anträffbar. Ingen är oftare tillgänglig, tyvärr är denne inte så hjälpsam. Frågar man vem som faktiskt kan hjälpa till är det oftast Inte jag. Så, listerna ligger på logen i väntan på att huset ska acceptera mig.)

Jag har svurit så det osar över vad som med den mildaste tänkbara inställning kan tyckas vara originella idéer hos tidigare ägare. Vissa saker gör mig helt matt, jag sätter mig på golvet, lutar huvudet i händerna litegrann på sned och försöker förstå hur i heligaste friden de tänkte när de gjorde ngt som är så uppåt väggarna tokigt. Då, just då, kan jag höra en liten gubbe fnissa åt mig.
Nej, jag har inte tomtar på loftet… men jag är starkt övertygad om att någon motarbetar mig.

Spolar vi framåt ett par hundra år och betänker vad ägaren av mitt nuvarande hus kan tänkas hitta här så finns det kanske viss fog för denne att bli gråtfärdig av vanmakt.
Golven är breda och fina gamla skurgolv. Isoleringen är jord/sand/lera (här undviker vi alla typer av moderna isoleringsmaterial som bara förstör hus!), så med lite tur håller de länge. Mellan planken har jag en spännande nåtning som har skett helt naturligt; rörpärlor, ni vet sådana som barn gör pärlplattor av? Det är en av få plastsaker som kommer in i det här huset, och de verkar vilja stanna för attans vad de sitter mellan planken. Jag har inställningen att det man inte kan förändra får man lära sig att tycka om, så jag jobbar på att uppskatta våra färgglada golv. 
Mina kulörval kommer nog också att få en och annan att höja på ögonbrynen kan jag tro. Inte för att jag omger mig med mentalt örfilsstarka nyanser, utan för att det är så många lager. Jag kan måla klart ett rum och möblera, för att två dagar senare ändra mig och göra om det. Jovars, det har väl hänt att jag inte ens blivit klar innan jag ändrat mig med… iallafall, om någon försöker göra en färgtrappa här av tidigare kulörer så kommer det att uppta en oförsvarlig mängd tid och väggyta.
Jag ber redan nu om ursäkt och jag lovar att fnissa tyst där jag sitter i mitt nät i något hörn.