Sommarstickningen

 

Om två dagar är tanken att jag ska ge mig själv lite semester. Lite grann ska jag allt jobba, men helt klart mindre än vanligt. Under året har jag bara frilansat och mestadels gjort olika tidningsjobb,  och det ska jag dra ner farten på under juli och början av augusti. Ungarna ska vara hemma, och jag hoppas vi ska få lugna veckor ihop utan lika mycket måsten som vanligt.

Jag har dessutom laddat upp och fyllt garnkorgen med ett nytt projekt. Nu tänkte jag skriva att den står där som en godisskål och väntar på mig… men ni ser ju att jag har tjuvstartat, så den väntar kanske inte precis. Fingrarna kliade för mycket, så under midsommarhelgen har jag stickat på kragen och oket.

Alltså stickning. Jag tror jag är fast! Jag har kunnat grunderna i stickning sedan jag var liten, men av någon anledning har jag fått för mig att det skulle var krångligt att sticka efter mönster, eller nåt mer avancerat än en halsduk eller pläd.

Vissa saker kommer jag på mig själv med att vara rädd för att testa, eller tro att jag inte kan, medan jag kan ge mig på lite vad som helst annat som jag inte har den blekaste aning om hur man ska göra. En annan sån grej, som jag fattar är helt orimligt egentligen, är att sy i dragkedjor. Nix, inte en enda dragkedja har jag sytt i livet, trots att jag ändå har sytt hyfsat mycket. Det är tydligen lättare att komma runt problemet och hitta andra lösningar än att bara testa att sy i en himla dragkedja…

Jaja. Nu kom jag från ämnet. Men stickning har i alla fall också varit en sådan grej. Tyvärr. För nu känner jag mest att jag kanske gått miste om en tjugo år av stickning. Vilket slöseri med tid.

Så. Här ligger den och väntar på mig på torsdag när jag förhoppningsvis är klar med allt jag ska innan semestern. Sen ska jag sitta på verandan och sticka. Och kyliga kvällar framför kakelugnen.

En sån rogivande syssla att sticka. Meditativt, lugnt och metodiskt.

Och så måste jag ju visa mitt förra alster, och det får duga med en mobilbild från häromveckan.

I ärlighetens namn är det nog så att den fortfarande skulle legat i garnlådan om det inte vore för min ”granne” (jo, alla är grannar på landet om man bor inom en halvmils radie) Bibben. Hon frågade mig hur det gick med tröjan, och jag visade att den i princip var klar. Bara trådar som skulle fästas, och så skulle tröjan blockas och sträckas. Det där sista drog jag mig för, särskilt blockningen eftersom jag inte gjort det innan. Men så en kväll knackade det på dörren och Bibben kom och sa att hon tänkte att hon skulle fixa klart det där sista åt mig så inte stickningsglädjen försvann. Alltså, käre värld vilken tur och så snällt. Tänker det som typ jordens kärlekshandling att fästa någons trådar? Det kan ju vara bland det tråkigaste som finns.

Ett par dagar senare kom tröjan hur som helst hem igen och såg liksom ut som en riktig tröja?! Det där med blockning är rena rama trolleriet, för stickningen blev så mycket jämnare och finare. Nu använder jag den där tröjan så fort jag får chansen. Varenda kyliga(re) sommarkväll har den åkt fram. Och stickningsglädjen kom sannerligen tillbaka! Tusen tack igen, Bibben! <3

Nu hoppas jag min nya gula tröja blir klar till hösten, och den här gången ska jag väl orka ge mig på blockningen själv…

Tipsar helt icke-sponsrat om PetiteKnit . Fina mönster som är kategoriserade efter svårighetsgrad OCH fantastiskt bra och pedagogiska videor som visar alla moment. Älskar internet.

Min första tröja var en Novis Sweater och nu håller jag på med en Louisana Sweater.