Generationers bra-att-ha-grejer och sparad bråte

 

Emellanåt tänker jag att jag ska bli minimalist. Ni vet en sådär samlad och ordentlig människa som rensar ut allt onödigt och inte sparar en massa jox som inte används. Alltså, jag tror nog aldrig på det,  att jag skulle lyckas, men jag drömmer om det ibland. Fast sen tänker jag på hur mycket jag ÄLSKAR att gå loss bland all bråte som finns i bodar och på skullar här på gården. Både här och på gården i Grönshult, Jonas släktgård som vi nu äger. Där och här finns liksom generationers samlade bra-att-ha-grejer. Jag kan hitta Jonas farfars fars gamla såll, sjuttielvahundra ättiksflaskor, femtiotvå halvtrasiga stolar eller hans farfars systers gamla skidor. Allt finns kvar, och jag tänker på hur fint det är att det är sparat. För framtida bruk. Om något skulle behövas. Så det kan tas tillvara. Att slippa köpa nytt.

Så här på elfte året så har jag rätt bra koll på vad som finns på alla loft och i bodarna, men det är fint att ta ett varv då och då för att kolla om det är nåt jag skulle kunna använda nu.

Häromdagen gjorde jag en sådan räd i Grönshult, för där visste jag om att det fanns lite gamla utemöbler som skulle passa fint i trädgården när vi gjort i ordning huset och uteplatsen. Efter lite kärlek och omtanke i form av några nya brädor och ett par lager färg kanske.

Den här tillexempel. Vilken skönhet! Den går knappast att sitta på om man väger mer än trettio kilo eftersom ett ben är murket, och ena armstödet trasigt. Men det går nog lätt att byta ut! Tänker att den skulle vara vansinnigt vacker  i kromoxidgrönt. Förmodligen är den snickrad av någon förfader till Jonas. Hans farfar, eller farfars far kanske. Det finns ett bord till också som blir som nytt efter ett par spikar och någon utbytt pinne. Kommer bli superfint framför huset nästa år, eller senare i höst om jag hinner med. Så fint att någon har sparat den, och att den har undsluppit utrensningar. Att någon annan har sparat den till mig!

Och just därför tänker jag att jag inte kan bli minimalist, eller storrensare. Har jag utrymme i bodar ska jag minsann spara bra-att-ha-grejer för framtida generationer jag med. Man vet ju inte vad ens barnbarnsbarn kommer ha användning för. Hisnande tanke! Äsch, allt går ju inte att spara. Men tänket vill jag ta med mig. Både för mig själv och framtida generationer. Att ha grejer som går att använda i generationer, eller saker som går att lagas och använda igen.

Och så den här urfina blomstertrappan. Så enkel men vacker. Den är i ganska bra skick, så det behövs bara slås i några spikar och målas något varv till med grön färg så är den perfekt. Den ska nog få stå på verandan ett slag, men sedan får den stå inne i finrummet. Var tvungen att sätta upp ett par grejer på den för att testa. Pelargoner är ju givet tycker jag. Kanske några stora palettblad också? Flaskorna och trälådan plockade jag också med mig hem från Grönshult. Trälådor och lårar är jordens bästa förvaring och det går absolut inte att ha för många.

Och sådana här gamla flaskor är fina bara som de är tycker jag, efter lite rengöring. Kolla bara hur ljuset bryts i det bubbliga glaset. Vackraste som finns.

Och så fick den här trädgårdsbänken följa med hem. Vi har några till likadana som står på glasverandan i Grönshult, men den här fjärde hittade jag under lite bråte i en bod. Den är lite ginglig, och behöver fixas lite vid benen, men ett par långa spikar och lite lim är nog allt som behövs! Visst är den vacker? Den gröna färgen är helt ljuvlig tycker jag.

En sådan lyx att generationerna innan har sparat för framtiden. Jag går liksom tusen gånger hellre och rotar bland bråte på gården, än att åka till närmsta stad och möbelvaruhus! Jag skulle till och med vilja hävda att det slår en lyckad loppisrunda.