Hönsdramatik

 

Solrosorna vid hönsgården har vuxit sig högre än hönshuset nu. Sixten sa häromdagen att det ser ut som i en Pettson och Findus-bok, och jag håller med. Nästa år ska jag sätta dem precis bredvid huset tror jag.

Hönorna har börjat rugga nu. Jag tror varenda dag att någon höna blivit tagen av räven i hönsgården för där är så mycket fjädrar, men det är bara höst tydligen. Värper sämre gör de också när de ruggar. Tuppen ser ynklig ut utan sina stjärtfjädrar, och det gör honom uppenbarligen på uruselt humör för häromdagen när de gick fritt i trädgården jagade han in mig i växthuset. Och idag när Sixten skulle leta efter några vedklabbar att leka med jagade tuppen honom  ilsket flaxande ända från garaget och in i huset. Stackars Sixten var helt förtvivlad och livrädd.  Så kan vi ju inte ha det, så han lever på lånad tid nu, tupp-stackaren. Det känns hemskt tråkigt. Fin är han ju, och så mysig var han i våras när han var liten och ville sitta i knät på bänken utanför hönshuset och bli matat ur handen. Men det får bli tuppgryta så småningom om han inte skärper till sig.

Och på tal om höns som skärper till sig så funkar det tydligen ibland med hot om yxan. Jag köpte ett gäng med bruna värphöns i början av sommaren, men insåg snabbt varför förra ägaren sålde allihop. De pickade sönder äggen och åt upp. Inte bara sina egna, utan alla hönornas ägg. Ville jag få några ägg fick jag hålla vakt och vara snabb som ögat när någon värpt. Jag var så ledsen och grämde mig så över köpet, men bestämde till sist att det fick räcka och satte fram huggkubben och yxan utanför hönshuset. Jag la sedan ut ägg i värpredena som lockbete för att se vilka hönor som började picka, men blotta synen av yxan gjorde att hönorna skärpte till sig. Sedan har de knappt pickat alls utan har värpt stora bruna ägg till mig i sommar. Sånt märkligt sammanträffande, men en ganska rolig historia ändå. Pettson och Findus-stuk på det också nästan. Man kan ju alltid hoppas att tuppen blir snäll av att bara se på yxan och huggkubben med…