Hur hon målat mina känslor med nya färgstråk

10 månader och så nyfiken på världen.
Helt omedveten om all uppståndelse och oro innan hon föddes. Så självklar hos oss, men helt omedveten om att ha vänt allt i mig upp och ned. Att jag tänkt så många gånger att jag aldrig kommer bli mig själv igen, för hur blir man det efter att ha burit ett barn under hjärtat i nio månader, burit det tillsammans med oron att det kanske kommer dö? Det gör något med en. Trots att all oro visade sig vara obefogad.

Jag tänker på de nya färgstråken hon målat mina känslor i. Och inser att de nog aldrig kommer försvinna. Kanske blekna, men att hon förändrat mig för alltid. Att det här varit något som format om hela mitt liv. Målat nya, mörkare nyanser mitt bland alla andra färger som är jag och mina erfarenheter. Det ger ett annat slags djup till färgpaletten som är mitt liv, och det är vackert.

Kanske fortsätter jag alltid ligga vaken om nätterna ibland för att lyssna så hon andas, men förmodligen inte lika ofta. Förundras hoppas jag alltid fortsätta göra. Förundras över livet och påminnas om att vara tacksam.

Britta föddes helt frisk, efter att på det första ultraljudet haft en extremt bred nackspalt, 6,5 mm, vätska längs hela ryggen och rumpan och även lite framme på magen. 

Om att älska någon man aldrig har träffat

Att hellre ta ut glädje i förskott än att sörja i onödan

”Bara det är friskt”