När jag blev utmattad

Åh, det här inlägget känns lite svårt att posta. Det har legat och skvalpat som ett utkast i datorn ett tag nu, och jag har funderat fram och tillbaka på om jag verkligen ska publicera det. Det är så personligt, och fortfarande så nära eftersom jag fortfarande är mitt i det. Men det är sånt här jag önskar att jag läst innan jag blev sjuk. Jag tvekar lite också därför att det finns så mycket skrivet om utmattning. Så många som varit där. Varför ska jag skriva om det också? Måste man bli liksom en utmattnings-ambassadör bara för att man blivit sjuk? En expert? För det är jag verkligen inte, jag är ju fortfarande där och känner mig bitvis väldigt förvirrad och frustrerad över att det är så svårt att lära sig hantera livet igen, och förstå den här sjukdomen. Men så tänker jag också att utmattningssyndrom kan te sig på lika många olika sätt som det finns människor som får det. Så det är viktigt att dela många olika berättelser om hur det kan vara. Så här var det för mig.

Det jag minns mest från förra hösten, innan jag blev sjuk ( eller egentligen var jag nog redan sjuk, men jag fattade det inte.), var hur fruktansvärt dålig jag kände mig på allt. Jag satt på mitt kontor och försökte planera terminen och mina lektioner och projekt i anställningen där jag arbetade som lärare i kör för mellanstadiebarn. Jag tyckte inte att jag hade en enda vettig idé och stressade upp mig något enormt över detta. Fast det egentligen såklart hade räckt med att bara ta planeringen från året innan och göra något liknande.Vara snäll mot mig själv som var trött. Istället slog jag mentalt på mig själv. Jag förväntade mig storverk och extraordinärt roliga lektioner,  och allt som bara var helt okej eller bara bra, det ratade jag. Och så likadant hemma med arbetet på gården, bloggen och en del olika frilansuppdrag. Jag är van vid att kunna komma på grejer och hitta på nytt. Men det var totalt stopp i hjärnan, och det låste sig mer och mer ju tröttare jag blev. Hela hösten låg känslan av otillräcklighet över mig som en tung, blöt filt. Fast egentligen gjorde jag fullt tillräckligt och bra ifrån mig. Men det kunde jag inte se.

Givetvis blir man ännu tröttare när någon hela tiden klagar på en och dissar allt man gör. Och i det här fallet hade jag ju en sådan röst på axeln konstant. Min egen. Nu i efterhand förstår jag att det här var ett symtom. Både tröttheten i hjärnan och att jag faktiskt hade extremt svårt att komma på grejer, men också klankandet på mig själv. Det var inte friskt, inte rimligt.

Dessutom hittar jag nu listor i mina anteckningar i telefonen från förra sommaren och hösten. Listor med alla konstiga kroppsliga symtom jag drogs med sen ett bra tag tillbaka. Hjärtklappningarna hade jag ju sökt hjälp för tidigare, så det visste jag att det förmodligen var stress, och konstigt nog tog jag det som ett okej. Att det skulle vara ofarligt för att det ”bara var stress”. Men allt det andra började jag bli orolig för, så för att på något vis lugna mig när det kändes som att jag alltid mådde dåligt någonstans i kroppen började jag skriva ner hur jag mådde varje dag. För att kunna se att det inte alls var varje dag och hela tiden. Fast det var det ju. Ont i huvudet och nacken. Varje dag. Tryck över bröstet många gånger i veckan. Ledvärk. Magvärk. Och så den där konstiga klumpen som aldrig ville försvinna i halsen, kunde det vara en tumör? Med mera, med mera. Jag kanske började bli gammal bara? Eller känslig. Förmodligen, tänkte jag.

Jag brukade lyssna på Clara Lidströms och Erica Dahlgrens podd, ”En underbar pod” när jag körde bil i jobbet, men under våren klarade jag inte att lyssna när de pratade mycket om utmattning och tecken på det. Jag kände igen för mycket av mig själv och blev rädd. Så jag slutade lyssna. Tänkte att det nog går över. Snart blir det bättre. Det händer ju inte mig. Jag tål det här. Så här lite kan man inte bli utmattad för. Eller är det någonting annat? Cancer?

Jag började få ångestattacker. Ibland riktig panikångest över småsaker. Glömde bort grejer. Svarade på mail jag redan svarat på. Hittade inte hem med bilen. Var irriterad och arg. Kunde inte sova. Så här i efterhand låter det så övertydligt. Hur kunde jag inte fatta hur illa det var, se vartåt det bar?

Inte ens den där förmiddagen i skogen innan jobbet när jag blev sittandes på en stubbe och inte visste hur jag skulle ta mig hem fattade jag.  Benen och kroppen lydde inte, och jag satt och satt. Lyckades tillslut ta mig hem och försökte ringa jobbet för att sjukanmäla mig, men kom inte på hur man gjorde. Hur man ringde till jobbet alltså. Så jag åkte till jobbet ändå. Tog mig igenom dagens två lektioner på något konstigt sätt, men när jag kom ut till bilen efter andra lektionen hade jag tappat rösten. Helt. Och så fick jag feber. Och sådär fortsatte hela hösten. Och vintern. Hemma. Sjukskriven en eller två veckor i taget för att febern inte släppte. Ingen röst. Totalt slut i kroppen. Öroninflammationer, lunginflammation, halsinfektioner. Ögoninflammationer.  Och feber konstant. Kroppen strejkade.

Inte förrän jag i februari  fick komma till en psykolog började det bli bättre. Efter några tillfällen hos henne blev jag övertygad om att det här var kroppens sätt att säga stopp när det gått alldeles för långt, och att det var en helt rimlig reaktion på pressen jag levt under. Sakta har det sedan dess gått åt rätt håll, om än väldigt mycket upp och ner. Så mycket av den här sjukdomen och vägen tillbaka handlar om acceptans. Om hur läget är, och att det inte går att skynda på tillfrisknandet. Jag tänker också att det kanske hade varit annorlunda om jag tagit de där första symtomen på allvar. Accepterat dem, att de fanns och var tecken på att jag var på väg in i den här sjukdomen. Hade den gått att hejda, så jag sluppit det här helvetesåret? Gjort det kortare?

Och det är anledningen till att jag väljer att berätta om hur det var och är för mig. För att någon i liknande situation kanske acceptera läget lite fortare. Ta hjälp. Det är så lätt att tänka att det går att lösa själv. Att man har satt sig i sin situation själv och får ta sig ur den själv. Men det här är en sjukdom. Lika fysisk som någon annan sjukdom, och den går inte att ignorera eller tänka bort. Man måste få hjälp! Ju tidigare desto bättre.

Jag börjar känna mig bättre. Det finns dagar när jag känner mig normal och nästan glömmer bort att jag är sjuk. Och så finns det dagar när jag fortfarande inte klarar någonting. Förmodligen kommer det vara så ett bra tag. Men jag försöker vara snällare mot mig själv. Inte vara hårdare mot mig själv än någon annan. Klappa medhårs och säga till mig själv att det är okej att det är som det är.

Önskar så att det här kunde få hjälpa någon annan att ta hjälp i tid, eller får en anhörig till någon i riskzonen att rycka ut och säga stopp. Inte nöja sig med att sjukvården bara konstaterar att de där första symtomen förmodligen beror på stress. Sätt ner foten och kräv hjälp! Är man i början av utmattningsspiralen så är det sjukt svårt att bryta sina vanor och mönster själv, det behövs hjälp utifrån.

Och är du där jag var för ett år sedan, eller ett halvår sedan, så vill jag också bara säga att det blir bättre. Långsamt blir det faktiskt det, även om det inte märks i stunden.