Till mitt tjugoåriga jag

Det är så lätt att bli hemmablind, men jag gör mitt bästa för att låta bli. Vyerna från vårt hus är fantastiskt vackra, och kanske särskilt så här års. Eller åtminstone så påminns jag om hur jag blev helt tagen av vyerna när vi precis kommit till Kulla och det var december år 2008.

Snart tio år sedan. Men så fort snön lägger sig blir jag påmind. Minns hur underbart, skräckinjagande, ljuvligt och fruktansvärt arbetssamt det var att vara tjugo år och tillsammans med sin tjugofemåring till pojkvän just blivit med gård. Snön får mig att känna samma känslor varje vinter. Hur jag åkte fram och tillbaka i veckorna mellan mitt jobb några mil bort och gården. Hur jag förundrades över hur Jonas verkade veta precis vad han skulle göra. Fast han inte alls alltid visste. Hur det kändes att för första gången vara med om en kalvning. Hur jag satt i kalvningsboxen och kelade med den där lilla svarta kalven sedan. Hur jag lyckligt gick promenader i omgivningarna och runt den lilla byn och tyckte det var det vackraste jag hade sett. Hur jag varje gång jag gick förbi den gamla, vackra träkyrkan hörde Helen Sjöholm sjunga ”Koppången” inne i mitt huvud. Hur jag försökte förstå allt som hade med det här nya livet att göra. Kulturkrocken. Hur jag kände att folk runtomkring tyckte vi var för unga och naiva. Åtminstone trodde jag att de tyckte det. Hur jag vände och vred på allt för att försöka göra rätt. Utifrån vad jag trodde andra tänkte.  Jag skulle vilja åka tillbaka till mitt tjugoåriga jag och säga att jag och vi skötte oss alldeles utmärkt. Att vi gjorde bra. Klappa oss på axeln.

Klappar mig själv på axeln nu istället. Vi gjorde det bra tänker jag som hälsning till mitt tjugoåriga jag. Och vi gör det forfarande bra. Ta mig tusan va bra.

Och vintern är fortfarande lika vacker. Och jag hör fortfarande ”Koppången” i mitt huvud när jag blickar upp mot träkyrkan från vår lilla gård. Men jag känner mig lugn och trygg i att jag får göra saker på mitt sätt, att det inte är så noga med vad andra tänker. Det är det fina med att snart vara trettio och inte tjugo. Klapp, klapp på axeln, mitt tjugoåriga jag. Jag tycker du var modig och bra.

Nu hoppas jag kunna klappa riktiga tjugoåringar på axeln istället. Säga att de klarar sig fint. Det är inte så noga. Det viktigaste är att våga. Att få testa att göra saker på sitt sätt. Vägen lär inte bli spikrak, men det är inte det som är meningen.