I Norrland är det Skylten som styr när du får dansa!

Att bjuda upp är en hel vetenskap. Det är inte bara att slita tag i en tant och rusa upp på golvet, nej du måste veta var du är för att veta var i lokalen du ska stå och när du kan bjuda upp utan att det blir fel och du för evigt förpassas till panelhönans hörn. Under ett par inlägg ska jag nu djupstudera olika typer av uppbjudningsförfaranden.

Är du i Norrland (i detta fall från Sundsvall och uppåt) är det Skylten som styr. En kvarleva från förr (då fanns skylten överallt i Sverige, och visade även vilken typ av dans som skulle dansas) där det står Damernas och Herrarnas. Bandet styr skylten med pedal eller knapp som inte alltid är lättillgängligt att nå. På ett numera nedlagt dansställe i Luleå satt knappen bakom scenen, vilket gjorde att under halva sista låten var sångerskan tvungen att trippa ut och rota efter knappen bakom bandets backdrop. Hon sjöng alltså bakom scenen letandes efter en knapp, föga glamouröst.

När bandet har spelat tre danser (alltså sex låtar, en dans är alltid två låtar) är det dags för skyltbyte. Då letas knappen eller pedalen fram, oftast av den som i bandet som drog nitlotten. INGET dansband gillar skylten. När Herrarnas tänds rusar alla damer och ställer sig i långa led. De lite mer ”fina” står vid sidan om den stora klungan, oftast vid någon högtalare, där de står och ser måttligt intresserade ut (de blir alltid uppbjudna först). Så snurrar dansen runt i sex låtar innan det är dags för skyltbyte igen. När bandet efter 93 minuter missar ett byte kan man ju tro att publiken är överseende. Men Icke! Fy och skam åt det band som missar ett byte, alla i publiken kan nämligen ordningen (mycket bättre än bandet) och genast kommer 300 personer fram och skäller. Att låta publiken sköta skylten torde således vara det allra bästa…

Ett av våra största band besökte för ett par år sedan ett Folkets Hus i Norrbotten. Då hade skylten gått sönder, men en rådig vaktmästare hade i sista stund hittat en stång där han fäste en planka där det stod Damernas på ena sidan och Herrarnas på den andra. Orkestern skulle var tredje dans snurra på den provisoriska skylten, för att inte skapa oro hos publiken. Nu var orkestern rätt trött på den (i deras ögon gnälliga publiken) så samtidigt som Hen sjöng så snurrade Hen på skylten runt runt. Publiken visste varken ut eller in och i pausen sa Hen till sina kamrater i logen: ”se er omkring noga, för hit kommer vi aldrig mer tillbaka”.

Det har orkestern inte gjort heller, men Skylten finns dock kvar. Den överlever alla! Och visar fortfarande när du får dansa…

PS: för eller emot skylt? Kommentera gärna!