Dumsnåla dansarrangörer bjuder inte till

Det finns arrangörer och så finns det dansarrangörer. Den typiske dansarrangören är idag i form av en förening (kan också vara ett Folkets Hus/Park med en åt sidan nedåt petad sosse som chef) och har länge ordnat dans, kanske ända sedan det guldklimps-glimrande 70-talet då pengasäckarna vräktes över band och arrangörer. Summan av det är att arrangörerna gör ”som vi gjort förut”. Jag har i tidigare inlägg här beskrivit hur en typisk dansannons kan se ut även idag 2015.

Nu ska jag ägna några rader åt bemötandet av orkestern. Sven Jerringz kommer till danslokalen kl 16.00. Då får de vänta till kl 17.00 när vaktmästaren kommer och låser upp, tidigare upplåsning går Icke att uppbåda. Det gäller att hålla på den fackliga arbetstiden. Sedan packar orkestern in sina två ton prylar. Härligt med en loge fylld av godsaker att mums på mellan uppackning och svettpärlor. Kanske färsk frukt, nybakta frallor, färskpressad juice, gott nybryggt kaffe och lite vårkyckling på värmning. Självklart – om du är en artist! Då ingår dessutom en kyl fylld med kalla öl, ett par helrör och några vinboxar (Amarone förstås).

I dansbandens loge lyser allt ovan med sin frånvaro. De duktiga arrangörerna bjuder på fika och middag, resten (tyvärr majoriteten) bjuder till exempel inte på mer än detta. En back med Loka, fast man har bemödat sig att ta bort alla övriga Loka, så det bara räcker till en per person. Ska du ha mer får du köpa (ett ställe har t ex läskförsäljning till personalpris. Ordinarie pris är 10 kr, men personalpriset är hisnande billigt – 9 kr!).

Hos majoriteten av dansarrangörerna följer sedan en lång vandring i logemörkret. Kanske en dammsugare (men bara om den är inplastad och med ett nära bäst-föredatum), i pausen den obligatoriska pausmackan med köttbullar och räksallad. När dansen är slut och bandet två timmar senare har packat ihop och är hungriga igen (dansbandsmusiker är alltid hungriga) har tanten i fiket stängt, låst (med hänglås så ingen obehörig bryter sig in i hennes kyl) och gått hem sen länge.

Dansbanden säger elaka saker om stället, knyter händerna i byxfickorna och åker än en gång till Statoil. Om sex månader kommer dom tillbaka till dansstället igen. Dansband klagar nämligen aldrig – högt…