Mina drömmar – eller andras?

Vi ska sälja vårt hus, utan att ha köpt något nytt innan, vilket är lite märkligt kanske. Men vi tänker att det får lösa sig det hela… Vi har ett hus som vi vill köpa, så vi är inte helt clueless, men visst är det lite nervöst att tänka på hur det blir om vi inte hittar något innan vi ska flyttar ut. Då får vi nog knö ihop oss och katterna i en lägenhet.

Det går det med förstås. Det vi kallar trångboddhet idag är nog inte samma sak som trångboddhet för hundra år sedan.

För ett tag sedan skrev min chef på Byggnadsvårdsföreningen, Stephan Fickler, en krönika i Land. Den handlade om hur den fjärde gröna vågen sprider sig över landet och gör att unga flyttar från storstäderna ut på landet.

När jag läste den kände jag mig så himla tråkig – för det är ju precis det där jag och Patrik vill göra. Vi vill kunna odla mer, ha lite djur kanske. Och inte bo så tätt.

Våra drömmar ser ut som alla andras drömmar, vilket förstås inte är konstigt, vi är barn av vår tid. Men ändå… Jag trodde ju att de där drömmarna var MINA, och så visade det sig att de bara var ett tecken i tiden. Nog känns det lite snöpligt!

Jag tröstar mig med att jag verkligen tycker att det är fina drömmar som jag och alla andra verkar ha. Att hitta ett sammanhang med människor som man lär känna. Att lägga mindre tid på att pendla och mer tid på att vara med familjen. Det känns rimligt. Tråkigt eller ej.