Mindre många men bra ändå

En hel del seminarier och debatter här i Almedalen handlar om svårigheter för kommuner i glesbygden att upprätthålla offentlig service och det blir allt viktigare att problematisera vad det är som gör att vi vill bo på en plats? Vad kan kommuner göra för att en plats ska mer intressant i medborgarnas ögon?
Sedan 1975 har 45% av alla kommuner krympt befolkningsmässigt. Det mesta tyder också på att urbaniseringen kommer att fortsätta, vilket sätter krympande kommuner i fortsatt press. En press som ger utryck på flera sätt och orsakar orättvisa och splittring i våra samhällen. Det finns en risk att det här kommer att fortsätta så länge inte politiken anpassas för att motverka urbaniseringens konsekvenser. Men på något sätt känner jag mig i alla fall optimistiskt som alltid efter jag lyssnat min favoritforskare Josefina Syssner som berättar om sin senaste bok, Mindre många.

Genom mitt intresse för lokal utvecklingspolitik har jag genom åren haft en del dialog med Josefina om alltifrån vikten av medborgardialog till nya former av ömsesidigt samspel mellan olika samhällsaktörer i syfte att stärka den politiska förmågan lokalt.
Att stärka det lokala samarbetet mellan medborgare, näringsliv, civilsamhälle och kommunen tror jag är den främsta möjligheterna att faktiskt påverka utvecklingen i krympande kommuner. Ju mer vi människor får känna oss delaktiga i samhällsbygget desto mer månar om att värna och bidra till våra livsmiljöer. Vi har många exempel på att människor gått samman för att protestera och kämpa mot något och jag tror lika mycket på att gå samman för en lokal samverkansmodell där man kämpar för något. Nämligen den egna bygdens utveckling och attraktivitet.
Josefina Syssners bok syftar till att bryta det stigma som det innebär att vara en krympande kommun och lyfta skuld från de lokala politikernas axlar. När jag lyssnar på henne här i Almedalen så beskriver hon ett intressant paradigmskifte. Under lång tid har det funnits ett tydligt fokus på konkurrens mellan kommuner och platser vilket kommunpolitiken har anpassats efter. Nu ser hon i sin forskning att det här håller på att svänga till att man ser andra sätt att konkurrera i stället för att tävla om det urbana. Kommunledningar som är modiga nog att inleda dialoger med sina medborgare och sitt lokala näringsliv om långsiktiga strategier som inte enbart handlar om att växa kommer att bli starkare oavsett vilken regering vi får till hösten. Josefina menar att man i samtal tillsammans med medborgare kan komma fram till vilka värden som är viktigast att prioritera och varje kapitel avslutas med ett antal frågor som manar till en öppen och transparent diskussion kring den egna platsens förutsättningar.

Nu är det valtider och oberoende på politisk färg på den lokala styrningen efter valet så kommer den kommunledning som tar Josefinas uppmaning på allvar bli den som lyckas bäst. Det är i alla fall min övertygelse och jag kommer genast att köpa boken – Mindre många.